Våga tro när hoppet sviker dig

Dom säger att det som inte dödar en gör en starkare, men har du själv stått längst ner på botten någon gång och försökt klättra upp? När du inte får ett grepp om stegen utan långsamt glider längre ner för varje dag? När orken inte orkar och all kraft har runnit ur dig och det känns som du går under på riktigt? För jag vet precis hur det är när man står på botten eller ännu längre ner och tittar upp, undrar hur fan man ska kunna se ljuset av tunneln. När allt känns mörkt och du frågar dig hur du ska orka? Hur varje dag blir till någon slags överlevnad! Motvilligt så tar du dig i kragen och kämpar för du vill ju mer än något annat leva? Mer än allt, om inte så vill du ju överleva åtminstonde. Här och nu, just nu. Om du någon gång känt som jag så vet jag att du förstår, för det är en svår sanning att greppa tag i. Svår att sätta på ord, svår att övervinna, men inte omöjlig.


Vad jag vill säga med min text är att livet kan ha många tvära vändningar, svåra val och förödande öden. När maktlös är det lilla av allt du känner, när du inte kan styra, inte hantera, inte kontrollera. När livet dras i spillror och du inte är förmögan att agera på ett bra sätt, när kroppen inte kan hantera sig själv. När allt hamnar i kris och allt stannara av, om inte så bara för en stund.


Jag vill säga att det går att överleva för det har jag med tiden insett att jag har lyckats med, och självklart har det varit kämpigt. Men jag vet att det finns en sol bakom alla moln och att jag själv kan välja vilken himmel jag vill vandra mot. Jag har rätt och väljer att vandra min egen väg, jag väljer att vandra för min egen skull. Jag väljer det som känns rätt för mig, för det enda som är rätt är den sanning som bor i mitt hjärta. Den sanning som leder mig så jag kan följa mitt hjärtas röst. Jag tror det finns en mening med allt som sker och har skett, därför vill jag vara den sol som många inte ser. På något sätt vill jag leda dig som står där mellan himmel och jord, jag vill leda dig. Men jag är inte ledsen, jag väljer att vara din sol, min uppväxt har lett mig till dig så jag är tacksam! Tacksam för att mitt liv har testat mig, mina förmågor och insett att livet är chanslöst i jämförelse med mig. Jag är för stark och kommer aldrig att sluta kämpa.




(Jag skriver för er). Ta min hand så kämpar vi tills glöden slocknar vilket är i princip omöjligt.

Be strong

They always say, "be stong or you're strong" but what do they mean? What do they know about the reasons behind? How can they say so to a person they bearly know or just because of a faking kindness as never really existed. But that's the life we're living in today, people seems to be caring to look nice in other people's eyes. They dont see that a faked friendship is more painful then a person who doesnt know you and still tries to help.

But when you're feeling worthless and everything seems to falling apart but you still keep on fighting for a change, I call that strengh. It takes a lot of currage to live when all the pieces around you have fallen apart and laying in pieces, and you have to put them all togehter again. You have to fight through all the people who say's you couldnt do this. Fight through all those things you never thought would happen or the things that did happen because you failed in any point. Even though you're not a failuer. People make mistakes, it's a part of life. The mistakes makes you grow a little bit viser and can make it right next time. Some mistakes will be done twice but they wont fail you as a human being.

Even in the most perfect life you have your bad days when everything feels wrong, nothing goes right and you feel horrible. You dont see the great days of life, just all the wrong things that no one else notice if you would had scream it out. But remember nothing is perfect, life isnt perfect, not in any kind of way. There are always downfalls and painful moments in life, in every family or cupple. You cant have the rainbow without some rain. The rain feels horrible at the time but it makes you stronger in many kind of ways. You have to learn to handle the rain before you find the umberella.

Never give up on yourself, keep the faith and show that you can do anything. Show the people that the never can break you down, show them you're strengh. Be faithful and keep going on in every part of life. Be glad of those who diserves a place in you're heart and push the rest away.

Be proud of who you are.

Man måste inte vara perfekt

Det förespråkas att utseende inte har någon betydelse, att man ska få vara som man vill. Att det är själen och personligheten är viktig. Men i vilken värld efterlevs det? Det är väl nu 2013 om något år, som det verkligen är utseende-fixerat. Det finns ju dem som inte ens kan åka till affären osminkade eller i jogging. Vad säger det? Utseendet är allt i dagens läge, allt handlar om det. Man måste se ut på ett visst sätt för att bli accepterad, man ska vara som alla andra. Att det är fel att sticka ut eller vara som man vill.

Menar idag måste man vara smal, väga så lite att det knappt går att ta på dig utan att du går sönder. Skinn och ben, det är mode? Okej jag kanske överdriver lite men saken är den samma. Man får inte väga för mycket, inte heller för lite. Samtidigt vill ingen vara normal, allt för att det anses som för mycket. Man vill inte vara normal, bli lite bättre än alla andra, lite smalare. "Om man blir lite smalare kanske folk skulle tycka bättre om en." Så plötsligt handlar det om att bli omtyckt genom att se ut på ett visst sätt. En tjock person ser ofta smalare personer, ner på eftersom den "inte verkar bryr sig om hur den ser ut?" Dessutom blir vissa mobbade för att de anses vara för "tjocka", men vem sätter egentligen den gränsen? Återigen handlar det om hur man ser ut, att det är fel.

Samtidigt ses i stort sett alla viktnedgångar som positiva, mycket beröm. "Inspirerar till att fortsätta, känsla av uppskattning. Menar det finns folk som är svårt sjuka och inte kan gå upp i vikt av olika anledningar, ändå får de positiv uppmuntran. När folk går upp så blir det negativ eller ingen uppskattning. Folk pratar bakom ryggar, vissa tycker de absolut måste göra något åt det. "Ska hon verkligen äta den där?", ändå är det våra vänner vi pratar om. Det spelar väl ingen roll om man är normal, smal eller tjock? Varför ska det ha sån betydelse om man duger eller inte? Det är väl inte en persons vikt man tycker om? Är det inte personen bakom skinnet, på insidan? Man kan vara hårdrockare, blyg Bert, utmanande klädda Svea, eller Bea med 3 kg smink, eller bara vanlig? Men vad är det att vara vanlig? För det är väl våra olikheter som gör oss unika? Det som bara finns hos varje enskild individ, som bara finns hos en person i hela världen.

Vi måste sluta ha sådana fördomar och se personer från insidan och inte utifrån. "Utsidan ger insidan en chans men vad är det för teori?" Varför ska vi följa den? Varför kan vi inte tycka om en person utan att utgå ifrån utsidan? Har vi helt plötsligt glömt att vi alla har samma människovärde? Vi är värda exakt lika mycket oavsett hur världen ser ut eller vi gör. Men enligt samhället idag är det inte läget, något vi måste försöka ändra. Vi kan inte gå runt och döma våra familjer, vänner, lärare, läkare, arbetskollegor för hur de ser ut? Vad är det för system? Precis som det var uppbyggt som förr i tiden, adel, medelklass och slavar. Slavarna var inte värda något medan adeln var det. Då handlade det om pengar, makt och nu utseende. Vilket håll går världen egentligen? Ibland blir man ju rädd?

Vi får inte heller glömma att påminna våra vänner och familjer om hur betydelsefulla de är, att vi älskar dem. Det är jätteviktigt, för vi alla strävar ju efter det....att bli sedda och uppskattade som vi är. Men inte behöver vi klä oss på ett visst sätt, ha en viss vikt eller se ut på ett speciellt sätt. Vi måste bryta det som på kort tid har blivit en trend, utseende-sektorn.

Vi är perfekta som vi är.

Lev som ni vill! Kom ihåg att lycka bygger på drömmar, uppoffringar, kärlek och vänskap, inte utseende. Du kommer aldrig bli smal nog, för det kommer alltid finnas någon smalare så sluta jämför dig med andra. Var stolt över den du är. DU ÄR FANTASTISK PRECIS SOM DU ÄR!

Välja bort personer som inte är bra för en

Ibland måste man välja den hårda vägen, välja att vara hård men rättvis mot sig själv. Att inte hela tiden låta folk driva med en, inte låta dem såra en gång på gång. Vi är alla människor med känslor som är lätta att såra. Samtidigt finns det gränser som ser olika ut för olika personer, det går inte att kasta sten i glashus alltför länge innan grannen står och ser på. Man får välja bort personer som inte är bra för en, personer som skadar mer än skänker glädje och lycka. Personer som gör en trasig, som hindrar en från att växa. Ibland är måste man klippa banden oavsett hur det än känns, det kan kännas hårt och smärtsamt men kan samtidigt ha en bra effekt sedan.

 

Det är mänskligt att bryta sig loss ifrån relationer som inte är bra för en, när det inte blir bättre utan man hela tiden trampar i samma spår. Faller ner i fällan igen och står på samma plats fastklämd. Där det är omöjligt att växa sig stark, där man inte kan leva fullt ut. Allt på grund av oro, olust och känslan av att inte räcka till, inte vara bra nog. Att inte bli uppskattad, bara nertryckt utan någon som helst positiv uppmuntran. Det är så viktigt att just få känna sig uppskattad och sedd som den man är, man ska inte behöva agera på ett visst sätt för att bli det. Man ska inte behöva leva upp till andras förväntningar eller krav för att bli accepterad. När folk inte kan göra det så är det inga personer som behöver vara delaktiga i ens liv just nu. Det finns tillfällen när man måste trycka upp sanningen mot väggen och se djupare. Vad tillför denna personen i mitt liv? Mår jag bra av att ha den? Är jag lycklig? Hur beter sig personen? Finns den där? osv. När svaren blir korta och känslokalla, hånande och bevisar motsatsen är det läge att tänka. Tänka på sig själv även om det känns tungt, vi kan inte hålla alla i handen jämt. Även om det är en förälder, bästa vän, syskon, kompis så ger det inte rätten till att bete sig som skit. Personer kan va sjuka, de har en förklaring till varför det blir som det blir, de saknar förmågan att förstå. Det kan även vara bra med ett uppehåll, lite fristad.

Även om man klipper banden med en person betyder det inte att det kommer vara så resten av livet, det går att sy ihop när man känner att det är dags. Betyder heller inte att man ogillar någon eller hatar utan ger den andra parten plats att tänka. Tänka och ändra beteenden som inte är acceptabla i vissa avseenden eller relationer. Man har även själv möjlighet att växa, skaffa sig verktyg att hantera personer som har ett dömande beteende. Man kan älska personen även om man inte har fysisk kontakt under en period. Det är slutsatsen av det hela som är den viktiga delen.

Det finns hopp! Mamma du är det!

Hopp, vad är det egentligen? Vad är det som får oss att kämpa emot alla odds? Kämpa emot det omöjliga, det som egentligen kunnat döda oss? Våran uppväxt, vår familj, vår framtid? Hopp är en inre styrka som intalar oss att det faktiskt kommer bli bättre, att hålla ut lite till. Även om hoppet ibland kan vara svagt och nästan har dött ut av all frustration och rädsla. Men ändå ger vi inte upp, även när det känns som det inte finns något att leva för, att allt är skit, värdelöst.

Min mamma var svårt bipolär, så sjuk att hon inte klarade sig själv. Att hon var en fara för sig själv och sin närvaro, inspärrad på psyket i omgångar. Hon var så nerdrogad av mediciner att jag knappt kunde känna igen henne. Det gjorde mig ledsen. Hon fanns ju där inne bakom alla mediciner, hennes själ. Mammas riktiga jag, bakom sjukdomen. Jag har förlorat många år pga detta. Fram till att jag fick det förklarat, hatade jag min mamma, ville aldrig mer prata eller träffa henne. Hon var inte min mamma. Jag hade ingen mamma. Kan ni tänka er att man kan säga så till sin egen mamma. Hemsk dotter jag har varit? Frustrerad och ovetande i kaos.

Idag är det annorlunda, jag träffar henne på mina villkor. Ingen bestämmer när,var, hur jag ska träffa henne. Det är bara jag som bestämmer, hur kontakten ska se ut. Min mamma är svårt bipolär fortfarande, för man blir inte frisk poff. Hon gör det mesta själv, städar, tvättar, lagar mat ibland på boendet, handlar ibland. Hon är funktionell, hon går o prata med och umgås med. Man kan sitta o prata med henne o spela spel, prata minnen, skratta, shoppa. Saker som för bara några år sedan aldrig skulle vara tänkbart. Så långt ifrån verkligheten det går! Bara i en dröm.

Vi pratar om hopp, det kallar jag hopp. Att gå från att inte ha någon mamma till att ha en. För det har alltid varit något inom mig som saknats. En kärleksfull mamma som alltid finns där. Jag kallar min mamma för hopp, hon har verkligen fått mig att inse hoppets innebörd. Från att hata till att älska henne. Men det är klart att minnena av det som hänt på grund av sjukdomen finns kvar. Saker som med tiden fått mig att förstå varför.

Jag älskar dig!

Vi älskar våra föräldrar oavsett vad de gör

Jag kom att tänka på en sak efter att jag läst en status, en som skriver "att hon behöver sin mamma, att hon älskar henne."

Det spelar ingen roll hur illa behandlad man har blivit av ens föräldrar, för inne där i hjärtat kommer vi alltid att älska dem. Det spelar ingen roll hur svårt misshandlad, sviken, spottad på, bränd, hatad, utstött eller bortglömd man har blivit. Det finns alltid en liten glöd inombords som älskar och saknar, som vill att allt ska bli bra igen. Som vill laga det brustna hjärtat inombords, resterande delar som inte brustit av sorg, förtvilan, frustation och ångest. Det är glöden i hjärtat som får oss att inte ge upp hoppet om våra föräldrar, för vi vet ju att de finns där någonstans, bortom sjukdomen. Det är den som får oss att hela tiden vilja kämpa, även om kampen inte alltid får oss att känna att det går. För ibland är motvindarna så hårda att hoppet vajar på kant, nära att falla. Att ge upp.

Jag kämpade mot vindarna som gjorde att jag förlorade hoppet om mina föräldrar, tills hoppet brast hos mig själv. Det spelade ingen roll, inget blev någonsin bra i den mån jag hade hoppats på. Inte heller blev det någon som helst ändring heller för den delen. Jag skulle aldrig mer prata med mina föräldrar, de hade förstört mitt liv, det var så det var...trodde jag. Det som gjorde att jag kunde finna ett nytt hopp var distans. Ja du läste rätt. Distans. Att vara ifrån sina föräldrar gav mig tid, plats och rum för att växa. Jag kunde växa som person och hitta nya insikter, nya sätt som kanske skulle kunna lyckas. På andra sätt kanske jag kunde hjälpa dem istället för att avsky dem, aldrig mer se dem skulle inte göra mitt hjärta lyckligt. Det skulle skapa ännu ett tomrum i min själ, hjärtat skulle bli ännu mer brustet än det redan var. Denna gången hade distansen fått mig stark, den hade hjälpt mig att läka, hjälpt mig att se ljuset bakom tunneln. "Vad kan jag göra för att hjälpa, vem ska jag prata med, vilka kan hjälpa mamma, vilka kan hjälpa mig?"

Vägen har varit lång men samtidigt har den gjort mig till den jag är idag. Mina föräldrar förstörde inte mitt liv, de gav mig erfarenheter på vägen som gör att jag kan hantera och hjälpa andra i liknande situationer. De fick mig att inse hur mycket jag brinner för att hjälpa andra och att det är det jag är ämnad till att göra. Oavsett vad andra tycker. Jag har haft en tuff start på livet vilket ingen kunde styra över. Men framtiden är min, den ligger enbart i mina händer. Det är sanningen. Men vad ni än gör, ha tålamod för med tiden kommer det att ge med sig. Det blir bättre och även om ni förtränger det så älskar ni era föräldrar.

Ni ÄLSKKAR DOM!

Ingen familj är perfekt

Som liten drömde jag ofta om den där perfekta familjen, problemfria och lyckliga. En familj utan missbruk, psykisk sjukdom och misshandel. Jag drömde om gemensamma middagar, regler, struktur, ordning, kärlek. Ï drömmen såg jag fina familjemiddagar, spelkvällar, mys i soffan och shoppingturer.

Jag drömde om saker som vilken tonåring som helst hade höjt ögonbrynet och tittat snett på mig. Det visste jag. Vad skulle struktur och regler vara bra för? För regler är väl ändå till för att brytas? De skulle inte förstå någonting. Allt jag strävade efter hade varenda unge i hela världen, det var så jag upplevde det. Jag var ensam. Jag ville ha något att komma hem till, en familj, en trygghet, en frizon. En plats att växa och bli stark på, jag ville lära mig livets alla gåtor. Hur man ska göra, vara och inte vara. Jag ville lära mig att bli självständig, en bra förebild, en bra person.
Men hur lätt är det i kaos?

Den dagen jag satte min fot hos min fosterfamilj såg jag bara det fina, jag var fast i en dröm. Drömmen som äntligen hade blivit sann, jag hade fått en familj som brydde sig och ville mig väl. Jag levde kvar i den och ville inte se bristerna som med tiden gav med sig. Allt som jag trodde inte skulle finnas i denna perfekta familj, började växa med tiden. Men med tiden insåg jag också att inte ens den bästa familjen är problemfri eller perfekt. Det finns intriger i varje hem, varje familj. Det är dem som får oss att växa och bli starkare och hitta nya vägar.