Lillprinsen 3år

Vilken tuff och lång dag! Idag har vi firat min fosterbror som fyllde 3år igår, mysigt. Full rulle hela dagen, smörgåstårta fast de gillar inte jag, massa bullar, kakor, glasstårta. Dagens papparatzii!!(Tror jag tog 173 bilder) Efteråt fixa jag iordning allt, massa disk och bortplockning.

Gick ut en sväng och helt plötsligt föll jag till marken, benen vek sig och jag kunde knappt stå upp. Jag försökte ställa mig upp men det gick inte, tog ett tag men sen gick det men benen var fortfarande veka. Läskigt.

Soc-möte

Igår var jag på möte hos socialen för att höra om de ville hjälpa mig med lägenhet nu när jag fyller 18. De kunde inte svara men trodde det bästa vore om jag bodde kvar i familjehemmet, för omsorgens skull. Att jag alltid fått ta hand om mig själv och nu få igen men det var som barn jag behövde den, inte nu. Jag vill stå på egna ben och ta hand om mig själv. Skulle diskutera vidare och ta upp det med familjehemmet när vi träffas nästa gång i december. Kändes inte som det togs på allvar. Ska träffa dem i oktober men i helt fel syfte, för att fylla i några papper.

Om det nu skulle bli aktuellt kommer jag få en kontaktperson och därefter ett träningsboende. Innan dess kommer en utreding göras om soc anser att det är värt att lägga ner tid på, att de bästa vore att flytta.

Om man tänker efter så borde jag väl få välja själv eftersom jag är sol-placerad alltså frivilligt placerad, då borde jag få flytta om jag vill. Jag är väl vuxen nog att se vad som vore det bästa för mig, dessutom blir jag ju faktiskt 18år. Jag behöver ingen som tar hand om mig, jag klarar mig själv, kommer ha fortsatt kontakt med familjhemmet.

Mamma

Träffade mamma igår, hon sken verkligen upp som en sol när jag kom. Det kändes så naturligt, det var inte jobbigt alls. Kändes så bra och efteråt kände jag mig så nöjd och tillfreds. Jag har bestämt mig, jag har lämnat det gamla på hyllan och börjar om helt. Jag ska skapa en ny god relation med henne, det som har varit tänker jag då inte drunkna i, nu kör från början, ser inte det som hänt utan blickar mot framtiden.

Det tar sån onödig kraft om man skulle dränka sig i det som varit, det går ju fortfarande inte att ändra på eller göra ogjort. Nya tider nu, nya drömmar, ny framid. Jag är den ändå som kan styra över framtiden, hur jag väljer att skapa den.

Jag har bestämt att jag ska träffa henne minst 1 gång varannan vecka, bra start tycker jag efter 3års uppehåll. Man måste börja någonstans. Hon kommer alltid att vara min mamma oavsett hur sjuk hon än är, vad som än har hänt osv. Det är mitt liv, jag styr själv. Jag måste få gå min egen väg och besluta mina egna val utan att begränsas av andra.

Efter gryningen kommer morgonsolen alltid upp

Ibland måste man få må dåligt för att sedan kunna må bättre, jag mådde ganska dåligt precis nu innan sommaren, mycket ångest och så. Jag behövde tänka igenom allt och bearbeta det än en gång. Nu känner jag mig helt tillfreds med mig själv och allt omkring mig. Men egentligen är det inte heller konstigt om man tänker på mina trauman.

Lägret gav mig enorm styrka och mod att tro på mig själv och följa mina drömmar. Jag blev ännu starkare och fick kraft att våga gå min egen väg, inte längre behöva begränsas av andra. Jag behöver inte längre vara rädd för att göra misstag som tidigare, jag blir inte längre hatad (det är okej att göra misstag). Ingen som överger mig som förut.

Jag menar nu mår jag hur bra som helst, har ingen ångest och är så lycklig. Jag vet vad jag vill med mitt liv och att jag har människor som faktiskt bryr sig om mig, tror på mig. Jag följer mina drömmar oavsett om andra tycker om dom eller inte. Jag kämpar för det jag vill och accpeterar att jag inte kan förändra det som varit och siktar mot en framtid, som endast jag kan styra över.