Som liten drömde jag ofta om den där perfekta familjen, problemfria och lyckliga. En familj utan missbruk, psykisk sjukdom och misshandel. Jag drömde om gemensamma middagar, regler, struktur, ordning, kärlek. Ï drömmen såg jag fina familjemiddagar, spelkvällar, mys i soffan och shoppingturer.
Jag drömde om saker som vilken tonåring som helst hade höjt ögonbrynet och tittat snett på mig. Det visste jag. Vad skulle struktur och regler vara bra för? För regler är väl ändå till för att brytas? De skulle inte förstå någonting. Allt jag strävade efter hade varenda unge i hela världen, det var så jag upplevde det. Jag var ensam. Jag ville ha något att komma hem till, en familj, en trygghet, en frizon. En plats att växa och bli stark på, jag ville lära mig livets alla gåtor. Hur man ska göra, vara och inte vara. Jag ville lära mig att bli självständig, en bra förebild, en bra person.
Men hur lätt är det i kaos?
Den dagen jag satte min fot hos min fosterfamilj såg jag bara det fina, jag var fast i en dröm. Drömmen som äntligen hade blivit sann, jag hade fått en familj som brydde sig och ville mig väl. Jag levde kvar i den och ville inte se bristerna som med tiden gav med sig. Allt som jag trodde inte skulle finnas i denna perfekta familj, började växa med tiden. Men med tiden insåg jag också att inte ens den bästa familjen är problemfri eller perfekt. Det finns intriger i varje hem, varje familj. Det är dem som får oss att växa och bli starkare och hitta nya vägar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar