Jag kom att tänka på en sak efter att jag läst en status, en som skriver "att hon behöver sin mamma, att hon älskar henne."
Det spelar ingen roll hur illa behandlad man har blivit av ens föräldrar, för inne där i hjärtat kommer vi alltid att älska dem. Det spelar ingen roll hur svårt misshandlad, sviken, spottad på, bränd, hatad, utstött eller bortglömd man har blivit. Det finns alltid en liten glöd inombords som älskar och saknar, som vill att allt ska bli bra igen. Som vill laga det brustna hjärtat inombords, resterande delar som inte brustit av sorg, förtvilan, frustation och ångest. Det är glöden i hjärtat som får oss att inte ge upp hoppet om våra föräldrar, för vi vet ju att de finns där någonstans, bortom sjukdomen. Det är den som får oss att hela tiden vilja kämpa, även om kampen inte alltid får oss att känna att det går. För ibland är motvindarna så hårda att hoppet vajar på kant, nära att falla. Att ge upp.
Jag kämpade mot vindarna som gjorde att jag förlorade hoppet om mina föräldrar, tills hoppet brast hos mig själv. Det spelade ingen roll, inget blev någonsin bra i den mån jag hade hoppats på. Inte heller blev det någon som helst ändring heller för den delen. Jag skulle aldrig mer prata med mina föräldrar, de hade förstört mitt liv, det var så det var...trodde jag. Det som gjorde att jag kunde finna ett nytt hopp var distans. Ja du läste rätt. Distans. Att vara ifrån sina föräldrar gav mig tid, plats och rum för att växa. Jag kunde växa som person och hitta nya insikter, nya sätt som kanske skulle kunna lyckas. På andra sätt kanske jag kunde hjälpa dem istället för att avsky dem, aldrig mer se dem skulle inte göra mitt hjärta lyckligt. Det skulle skapa ännu ett tomrum i min själ, hjärtat skulle bli ännu mer brustet än det redan var. Denna gången hade distansen fått mig stark, den hade hjälpt mig att läka, hjälpt mig att se ljuset bakom tunneln. "Vad kan jag göra för att hjälpa, vem ska jag prata med, vilka kan hjälpa mamma, vilka kan hjälpa mig?"
Vägen har varit lång men samtidigt har den gjort mig till den jag är idag. Mina föräldrar förstörde inte mitt liv, de gav mig erfarenheter på vägen som gör att jag kan hantera och hjälpa andra i liknande situationer. De fick mig att inse hur mycket jag brinner för att hjälpa andra och att det är det jag är ämnad till att göra. Oavsett vad andra tycker. Jag har haft en tuff start på livet vilket ingen kunde styra över. Men framtiden är min, den ligger enbart i mina händer. Det är sanningen. Men vad ni än gör, ha tålamod för med tiden kommer det att ge med sig. Det blir bättre och även om ni förtränger det så älskar ni era föräldrar.
Ni ÄLSKKAR DOM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar