"Du gav mig livet men tog resten ifrån mig"
Ni skapade mig till världen, gav mig livet men övergav mig i en kaosartad värld utan hopp. En plats som var förutdömd att misslyckas på, en plats som skulle ha kunnat blivit min död. En plats bakom molnen där solen aldrig går upp mer. En frizon. Men skulle man behöva ge upp allt på den plats man är på, för att få andas? Få lite plats, lite tid och fritid för att kunna växa. Är det för mycket begärt? Ni lämnade mig i kaos, en alkoholiserad farsa som inte ens känner igen sitt eget barn, en svårt psykiskt sjuk morsa, daglig misshandel, sexuella övergrepp (inte av familj), kidnappningar, bråk, morsan som kommer till skolan, tar stryptag på lärare inför alla. Att behöva städa hos släktingar för att ha råd till mat när pappa inte handlade. Vad är det för liv? Eller att sitta inlåst på sitt rum till någon hotar att slå in den? Hur ska man kunna leva då? När man inte har någon? Vänner men ni fattar. Denna värld blev jag född till, rättvis avgör själv?
Jag valde inte att födas hit, inte att födas alls. Ingenting av det här har jag valt, för ingen skulle någonsin vilja trampa i mina fotspår. Ingen. Men jag gjorde inget fel, det här är inte mitt fel. Jag orsakade inget av detta. Jag kan inte förändra någon annan än mig själv, jag kan inte göra dem friska, inte heller ge dem ett bättre liv om de inte själva vill det. Min mamma kommer aldrig bli frisk, det är ett faktum jag måste leva med. Men jag klandrar heller ingen, det är varken mitt eller deras fel. Jag älskar mina föräldrar....men jag hatar det dem ibland gör..! Jag vet att ni fattar.
Klart som knasbollen det medför frågor....men varför?
"Varför just jag? Varför hjälpte läkarna inte mamma? Varför såg ingen hur deprimerad min pappa var? Varför märkte ingen pappas missbruk? Varför lyssnade ingen på mig? Varför ville ingen hålla i min hand när allt gick sönder, mer än du? Hur kunde alla se på när jag föll till marken? Hur kunde ni tillåta det som hände hända? Hur kunde ens pappa tro att man ljuger om en sån sak? Varför kunde jag inte säga emot? Varför misshandlade ni mig varje dag? Varför hörde ingen mitt skrik på hjälp? Varför tvingades jag låsa in mig varje dag efter skolan för att kunna leva? Varför levde jag under ständigt hot? Varför dog du? Varför kunde du inte tycka om mig? Var jag inte värd det? Varför var jag bara en ful, äcklig hora för dig? Varför övergav du mig i en annan stad? Varför blev jag kidnpappad? Varför sviker alla? Varför finns det ingen som förstår, på riktigt? "
Listan skulle kunna göras lång, betydligt mycket längre och detaljrikare. Men nej.
Är så himla besviken på världen, på människor som lovar saker som sedan inte kan hållas. Eller lovar att finnas och bry sig när det helt och hållet skiter i det. Vissa som jag trodde var äkta, vissa som jag trodde förstod och brydde sig. Men nej. Ni behöver inte vara delaktiga i mitt liv längre, ni är ingenting. Luft. Varför ska jag finnas för folk som inte förtjänar mig, eller gör mig illa. Det är mitt ansvar att välja bort människor som inte är bra för mig. Jag tänker inte bry mig..ni är lika lite för mig som jag är för er...om inte mindre eller ingenting alls.
