Min mamma var svårt bipolär, så sjuk att hon inte klarade sig själv. Att hon var en fara för sig själv och sin närvaro, inspärrad på psyket i omgångar. Hon var så nerdrogad av mediciner att jag knappt kunde känna igen henne. Det gjorde mig ledsen. Hon fanns ju där inne bakom alla mediciner, hennes själ. Mammas riktiga jag, bakom sjukdomen. Jag har förlorat många år pga detta. Fram till att jag fick det förklarat, hatade jag min mamma, ville aldrig mer prata eller träffa henne. Hon var inte min mamma. Jag hade ingen mamma. Kan ni tänka er att man kan säga så till sin egen mamma. Hemsk dotter jag har varit? Frustrerad och ovetande i kaos.
Idag är det annorlunda, jag träffar henne på mina villkor. Ingen bestämmer när,var, hur jag ska träffa henne. Det är bara jag som bestämmer, hur kontakten ska se ut. Min mamma är svårt bipolär fortfarande, för man blir inte frisk poff. Hon gör det mesta själv, städar, tvättar, lagar mat ibland på boendet, handlar ibland. Hon är funktionell, hon går o prata med och umgås med. Man kan sitta o prata med henne o spela spel, prata minnen, skratta, shoppa. Saker som för bara några år sedan aldrig skulle vara tänkbart. Så långt ifrån verkligheten det går! Bara i en dröm.
Vi pratar om hopp, det kallar jag hopp. Att gå från att inte ha någon mamma till att ha en. För det har alltid varit något inom mig som saknats. En kärleksfull mamma som alltid finns där. Jag kallar min mamma för hopp, hon har verkligen fått mig att inse hoppets innebörd. Från att hata till att älska henne. Men det är klart att minnena av det som hänt på grund av sjukdomen finns kvar. Saker som med tiden fått mig att förstå varför.
Jag älskar dig!
