Blev svag av att vara stark

Det var inte förrän jag stod där på vid stupet och tittade ner, jag insåg hur sårad jag var. Hur min familj hade skadat mig, all skit som hade hänt som fick mig att vilja dö. Fast egentligen var det bara ett rop på hjälp..en vädjan om förändring..en sprucken själ. Jag var så fruktansvärt trött på att vänta, kämpa emot någonting som faktiskt inte kunde förändras. Jag kunde inte förändra mina föräldrar. Kunde inte få pappa sluta dricka eller bota min mammas Bipolära sjukdom, det var omöjligt. Men det var inte förrän på senare år jag insåg det, för ingen hade någonsin sagt att mamma var sjuk. För mig hade min familj varit precis som alla andra, trodde jag trots att de gjorde konstiga saker. Det som var normalt i mina ögon var onormalt i andras, men ändå stod jag ensam på en väg utan solsken. Det var fel, jag blev lämnad i en värld fylld med sorg, ett helvete, en kaosartad tillvaro trots allt.

I texterna skrek jag ut så mycket smärta som orden inte kunde få ut, men ingen lyssnade. På socmötena var allt jag ville ha, kärlek, regler, gränser eller bara det att få mat när jag kommer hem. Ville inte sitta med ångestklumpen i skolan när mamma är där som alltid och skämmer ut mig, inte när jag går hem, inte när pappa är så full att han inte vet vem hans dotter är? När mamma har världens mani som inte togs på allvar förrän det var på tok försent? Och tvångsintagningar på psyket inte ha kontroller, för mamma är ju inte sjuk? Hon ska inte äta medicin för hon är ju inte sjuk? Sen åter tillbaks i manins värld, en fara för sig själv och andra..den kategorin är passerad för längesen. Men vem bryr sig? Känns nästan som man skulle behöva avlida innan någon reagerar, det är sjukt. Ville ju bara få vara just barn men det var det ingen som tillät, vuxen sen 11års ålder. Chans efter chans..jag flyttade ingenstans. Jag var inte värd att få det bra, var inte värd förutsättningarna att lyckas...för jag var ju ett misslyckande...ett misstag som du sa pappa?

Men oavsett de förutsättningar som aldrig tycks ha existerat tog jag mig igenom allt även om vägen har varit hård och lång. Jag lät aldrig hoppet dö ut även om det var svagt många gånger. Svagt nog att vilja ge upp, sluta vandra, sluta vara stark. Men nu är jag här, 18år och lever livet, det finns en sol på andra sidan. Jag hittade lyckan i allt kaos, jag hittade tillbaka till mig själv, fann min mening i livet, accepterade de gamla och siktar mot framtiden. Växer starkare för varje dag, om ett år läser jag på Högskolan till socionom i någon annan ort än Göteborg. Du ser, det går att göra precis allt, enda du behöver är viljan. Inget är omöjligt, endast du sätter gränser.

Dröm inte ditt liv, lev dina drömmar:)

Ingen är värd Cancer!! ...världen är sjuk!

Jag vet faktiskt inte vart jag ska börja, finns det någon enkel sådan? Att ha beskedet stämplat i pannan, det gör så ont. Ont att andas och förstå hur du mår, att du fick cancer i år. Världen är så himla fel, orättvis och idiotisk. Allt händer alltid de bästa personerna, varför är något jag inte förstår. Du är den starkaste personen jag någonsin träffat, världens bästa, underbaraste och helt klart vackrast. Du kämpar mot cancern som försöker bryta ner dig, så himla grym och fantastisk. Jag vill att du ska veta att jag alltid kommer att finnas för dig i alla väder och dagar, alla motgångar och se alla framgångar stråla igenom. Tillsammans klarar vi allt, det lovade jag och jag ska göra allt för att de ska förbli så. Skulle vilja hålla din hand om inte avståndet hade förstört allt. Jag vill bara krama dig och lova att allt blir bra igen, att det bara var en hemsk mardröm.

Jag minns när vi pratade om framtidsdrömmar på msn, hur vi skulle bo i samma stad inom 5år, eller efter studenten, leva livet, plugga till socionom och ha sjukt kul. Resa överallt och hjälpa andra unga men hur ska allt bli nu? Allt känns så fel och oförutsägbart, ovisst och åt helvete orättvist. Du som bara fyllt 17år ska inte ens veta vad cancer är, inte behöva genomlida detta, framförallt inte ha cancer. Vad är det för fel på världen? Varför kan inte alla knäppgökar få dessa åkommor istället för de mest fantastiska? SÅ JÄVLA ORÄTTVIST!! Men tanken skrämmer mig lika mycket som dig…att tänk om..! Det gör så ont, det går inte att beskriva, det är inte rätt, jag vill inte tänka så, jag vill bara att tiden ska dras tillbaka, att cancern slutar existera, att allt ska vara bra. DU är värd att få det bra, du är värd precis allt och jag önskar över hela mitt hjärta att du besegrar den, att den kommer att försvinna och du lever ett underbart liv. Ett liv tillsammans med vänner, en familj som gör dig lycklig, ett glädjefullt liv och med världens bästa pojkvän. Vill att du ska veta att jag kommer aldrig att lämna dig! Du är viktigast i mitt liv just nu, en av de mest betydelsefulla personerna i mitt liv och den mest fantastiska. Jag håller hårt i dina ord, tror på de du sa :” det kommer att ordna sig, jag kommer tillbaka starkare än någonsin! ”

Hade aldrig suttit här och gråtit när jag skrev detta, om du inte varit så betydelsefull och viktig för mig. I mitt hjärta kommer du alltid ha störst plats. Tack för alla gånger du funnits för mig, så tacksam för att du finns i mitt liv. Kommer stå vid din sida och finnas för dig tills mitt hjärta slutar slå. Du är värd allt! Hade jag kunnat hade jag gjort allt för dig, gett dig tillbaka det enda du vill ha! Jag älskar dig gumman! <3