Blev svag av att vara stark

Det var inte förrän jag stod där på vid stupet och tittade ner, jag insåg hur sårad jag var. Hur min familj hade skadat mig, all skit som hade hänt som fick mig att vilja dö. Fast egentligen var det bara ett rop på hjälp..en vädjan om förändring..en sprucken själ. Jag var så fruktansvärt trött på att vänta, kämpa emot någonting som faktiskt inte kunde förändras. Jag kunde inte förändra mina föräldrar. Kunde inte få pappa sluta dricka eller bota min mammas Bipolära sjukdom, det var omöjligt. Men det var inte förrän på senare år jag insåg det, för ingen hade någonsin sagt att mamma var sjuk. För mig hade min familj varit precis som alla andra, trodde jag trots att de gjorde konstiga saker. Det som var normalt i mina ögon var onormalt i andras, men ändå stod jag ensam på en väg utan solsken. Det var fel, jag blev lämnad i en värld fylld med sorg, ett helvete, en kaosartad tillvaro trots allt.

I texterna skrek jag ut så mycket smärta som orden inte kunde få ut, men ingen lyssnade. På socmötena var allt jag ville ha, kärlek, regler, gränser eller bara det att få mat när jag kommer hem. Ville inte sitta med ångestklumpen i skolan när mamma är där som alltid och skämmer ut mig, inte när jag går hem, inte när pappa är så full att han inte vet vem hans dotter är? När mamma har världens mani som inte togs på allvar förrän det var på tok försent? Och tvångsintagningar på psyket inte ha kontroller, för mamma är ju inte sjuk? Hon ska inte äta medicin för hon är ju inte sjuk? Sen åter tillbaks i manins värld, en fara för sig själv och andra..den kategorin är passerad för längesen. Men vem bryr sig? Känns nästan som man skulle behöva avlida innan någon reagerar, det är sjukt. Ville ju bara få vara just barn men det var det ingen som tillät, vuxen sen 11års ålder. Chans efter chans..jag flyttade ingenstans. Jag var inte värd att få det bra, var inte värd förutsättningarna att lyckas...för jag var ju ett misslyckande...ett misstag som du sa pappa?

Men oavsett de förutsättningar som aldrig tycks ha existerat tog jag mig igenom allt även om vägen har varit hård och lång. Jag lät aldrig hoppet dö ut även om det var svagt många gånger. Svagt nog att vilja ge upp, sluta vandra, sluta vara stark. Men nu är jag här, 18år och lever livet, det finns en sol på andra sidan. Jag hittade lyckan i allt kaos, jag hittade tillbaka till mig själv, fann min mening i livet, accepterade de gamla och siktar mot framtiden. Växer starkare för varje dag, om ett år läser jag på Högskolan till socionom i någon annan ort än Göteborg. Du ser, det går att göra precis allt, enda du behöver är viljan. Inget är omöjligt, endast du sätter gränser.

Dröm inte ditt liv, lev dina drömmar:)