Jag fattar inte att jag är vaken än, jag borde ju sova, borde ha pluggat mer effektivt till provet. Det finns så mycket man borde men som man ändå inte gör, saker som är viktiga men som ända åker ut i sanden. Men ibland står tiden helt stilla, precis som att allt slutade existera bara för en stund. Man ligger och tänker på saker som slutat i katastrof eller måste göras, det är svårt att känna sig lugn inombords då. När allt är kaos eller när man står själv i ett vägskäl men många olika vägar att gå. Beslut som måste fattas, konsekvenser av sitt handlande. Det är starkt att gå till skolan trots att inget är normalt hemma, att inte veta vad som väntar när man kommer hem, vad man kommer hem till. Och alla känslor som gungar i magen för så många, ångesten som vägrar släppa. Trots det sitter vi kvar i klassrummet och står ut, kanske inte får gjort ett endaste mattetal på lektionen. Men vi var där. Lärarna stör jag mig på ganska mycket ibland, de begär så mycket trots att de vet hur tufft de är hemma. Precis som att allt var som vanligt, att alla kan. Utan någon sorts medlidande, utan att de ens frågar hur vi mår. Eller när folk blundar när man mår dåligt eller försöker förklara. Det är otroligt krävande. Krävande att möta världen ensam, öga mot öga. Dag för dag i hopp om att överleva, vilket är sjukt svårt många gånger.
Ge aldrig upp! Våga möta morgondagens alla hinder för att nå framtidens all lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar