18års krisen den värsta?

Jag har planerat och ändrat mig tusen gånger om vad jag vill bli, hur jag vill leva och vara. Försökt placera mig i en framtid där jag lever det liv jag vill leva, mitt liv. Men det har varit svårt att hitta något som känns rätt, förrän nu. Jag vet ju mina drömmar och mål men det finns hinder i allt. Hinder som medför både negativa o positiva saker.

När jag var mindre sa jag alltid att jag var vuxen men nu när jag väl är det, känns det inte så. Har fyllt 18år men inte är det frid och fröjd för det, bara för man är myndig. Fri på pappret, vuxen. Någon sa till mig att detta skulle vara den värsta krisen man kan gå igenom. Att inte längre vara ungdom men inte heller vuxen..men hur ska man då bete sig? Vem är man? Vad vill jag göra med mitt liv? Att separera från sina föräldrar, stå på egna ben i kanske en helt främmande stad. Att vara fri men ändå så ensam. Styra över sitt eget liv på riktigt, vara så oberoende av någon.

Fast nu är vi här:
* fortfarande student på gymnasiet, fortfarande ständigt plugg, stressande prov, ämnen o jobbiga lärare som fattar nada.

* Oro inför högskolan, att inte komma in då intagningpoängen är höga.

* Återupptagit kontakten

* Kämpar för min egen rätt till min syster 5år

* Projektarbetet

* Tar bort folk som inte är värda att finnas i mitt liv

* Skriver på min bok

* Försöker ge min mamma meningsfulla dagar, då menar jag göra saker som hon gillar, se till att hon inte sover bort sitt liv. Jag kan inte göra henne frisk, det vet jag ju men ge henne lycka är väl aldrig fel.

* Bygga upp något som raserades for long time ago

* Flytta hemifrån, byta stad

* Kompisens bortgång

* Familjen

* Mamma som snart kanske flyttar


Det kan vara väldigt svårt att som ung vuxen veta hur man vill ha sitt liv, vad man vill göra eller vem man vill vara. Eller att stå inför valet att plugga på högskola i en ny stad där du inte känner nån, flytta hemifrån. Bara för att man blir vuxen blir allt inte enkelt, utan snarare svårare, då är du ensam. Ta vara på den tid du har kvar som barn för den kommer inte åter.

"Tro på dina drömmar och våga förverkliga dem."

Elise- kom tillbaks till mig!

Det är så jävla sjukt allting, jag fattar inte hur allt kunde gå så fel. Varför skulle den finaste ängeln som någonsin existerat behöva vila så ung? Varför skulle all skit drabba just henne? Varför? Jag känner mig alldeles tom, vilsen och ensam.

Känns precis som världens värsta mardröm som jag mest av allt vill vakna upp ur nu. Jag lovade dig att allt skulle bli bra, så länge vi hade varandra. Vi tog igenom oss eld och vatten, fanns där och stöttade varandra. Men helt plöstligt fanns du inte längre kvar på den plats du var ämnad att vara på. Du hade lämnat livet här på jorden, lämnat alla drömmar, allt som du skapat, allt som var viktigt för dig.

Att cancern skulle ta det fina gjorde ont i så många, många tårar som faller för dig. Du lämnar ingen oberörd, den fantastiska och mest kärleksfulla personen i hela världen. Den starkaste och modigaste, den som fick mig på humör, lyste upp mina dagar, fick mig att orka när det var tungt. Det är jättesvårt och ofattbart att du inte kommer kunna finnas vid min sida på samma sätt, inte kunna höra dina ord, eller uppfylla våra drömmar tillsammans. Inte få krama dig eller berätta hur sjukt underbar du är.

Men jag hoppas du finner frid hos din mamma där du är, även om jag hade gett allt för att få dig tillbaka. I mitt hjärta kommer du alltid vara den bästa, viktigaste och mest betydelsefulla. Jag älskar dig så himla mycket gumman och det gör så ont. fattar inte hur jag ska klara detta utan dig!! Du sa att du va vinden och jag känner dig hela tiden och det regnar så mycket så jag vet att du älskar mig. Du var min syster och förblir den finaste ängeln <3

Vila i frid ELISE HUSEBY!!! <3

Så jävla starkt av oss

Jag fattar inte att jag är vaken än, jag borde ju sova, borde ha pluggat mer effektivt till provet. Det finns så mycket man borde men som man ändå inte gör, saker som är viktiga men som ända åker ut i sanden. Men ibland står tiden helt stilla, precis som att allt slutade existera bara för en stund. Man ligger och tänker på saker som slutat i katastrof eller måste göras, det är svårt att känna sig lugn inombords då. När allt är kaos eller när man står själv i ett vägskäl men många olika vägar att gå. Beslut som måste fattas, konsekvenser av sitt handlande.

Det är starkt att gå till skolan trots att inget är normalt hemma, att inte veta vad som väntar när man kommer hem, vad man kommer hem till. Och alla känslor som gungar i magen för så många, ångesten som vägrar släppa. Trots det sitter vi kvar i klassrummet och står ut, kanske inte får gjort ett endaste mattetal på lektionen. Men vi var där. Lärarna stör jag mig på ganska mycket ibland, de begär så mycket trots att de vet hur tufft de är hemma. Precis som att allt var som vanligt, att alla kan. Utan någon sorts medlidande, utan att de ens frågar hur vi mår. Eller när folk blundar när man mår dåligt eller försöker förklara. Det är otroligt krävande. Krävande att möta världen ensam, öga mot öga. Dag för dag i hopp om att överleva, vilket är sjukt svårt många gånger.

Ge aldrig upp! Våga möta morgondagens alla hinder för att nå framtidens all lycka.