Det finns hopp! Mamma du är det!

Hopp, vad är det egentligen? Vad är det som får oss att kämpa emot alla odds? Kämpa emot det omöjliga, det som egentligen kunnat döda oss? Våran uppväxt, vår familj, vår framtid? Hopp är en inre styrka som intalar oss att det faktiskt kommer bli bättre, att hålla ut lite till. Även om hoppet ibland kan vara svagt och nästan har dött ut av all frustration och rädsla. Men ändå ger vi inte upp, även när det känns som det inte finns något att leva för, att allt är skit, värdelöst.

Min mamma var svårt bipolär, så sjuk att hon inte klarade sig själv. Att hon var en fara för sig själv och sin närvaro, inspärrad på psyket i omgångar. Hon var så nerdrogad av mediciner att jag knappt kunde känna igen henne. Det gjorde mig ledsen. Hon fanns ju där inne bakom alla mediciner, hennes själ. Mammas riktiga jag, bakom sjukdomen. Jag har förlorat många år pga detta. Fram till att jag fick det förklarat, hatade jag min mamma, ville aldrig mer prata eller träffa henne. Hon var inte min mamma. Jag hade ingen mamma. Kan ni tänka er att man kan säga så till sin egen mamma. Hemsk dotter jag har varit? Frustrerad och ovetande i kaos.

Idag är det annorlunda, jag träffar henne på mina villkor. Ingen bestämmer när,var, hur jag ska träffa henne. Det är bara jag som bestämmer, hur kontakten ska se ut. Min mamma är svårt bipolär fortfarande, för man blir inte frisk poff. Hon gör det mesta själv, städar, tvättar, lagar mat ibland på boendet, handlar ibland. Hon är funktionell, hon går o prata med och umgås med. Man kan sitta o prata med henne o spela spel, prata minnen, skratta, shoppa. Saker som för bara några år sedan aldrig skulle vara tänkbart. Så långt ifrån verkligheten det går! Bara i en dröm.

Vi pratar om hopp, det kallar jag hopp. Att gå från att inte ha någon mamma till att ha en. För det har alltid varit något inom mig som saknats. En kärleksfull mamma som alltid finns där. Jag kallar min mamma för hopp, hon har verkligen fått mig att inse hoppets innebörd. Från att hata till att älska henne. Men det är klart att minnena av det som hänt på grund av sjukdomen finns kvar. Saker som med tiden fått mig att förstå varför.

Jag älskar dig!

Vi älskar våra föräldrar oavsett vad de gör

Jag kom att tänka på en sak efter att jag läst en status, en som skriver "att hon behöver sin mamma, att hon älskar henne."

Det spelar ingen roll hur illa behandlad man har blivit av ens föräldrar, för inne där i hjärtat kommer vi alltid att älska dem. Det spelar ingen roll hur svårt misshandlad, sviken, spottad på, bränd, hatad, utstött eller bortglömd man har blivit. Det finns alltid en liten glöd inombords som älskar och saknar, som vill att allt ska bli bra igen. Som vill laga det brustna hjärtat inombords, resterande delar som inte brustit av sorg, förtvilan, frustation och ångest. Det är glöden i hjärtat som får oss att inte ge upp hoppet om våra föräldrar, för vi vet ju att de finns där någonstans, bortom sjukdomen. Det är den som får oss att hela tiden vilja kämpa, även om kampen inte alltid får oss att känna att det går. För ibland är motvindarna så hårda att hoppet vajar på kant, nära att falla. Att ge upp.

Jag kämpade mot vindarna som gjorde att jag förlorade hoppet om mina föräldrar, tills hoppet brast hos mig själv. Det spelade ingen roll, inget blev någonsin bra i den mån jag hade hoppats på. Inte heller blev det någon som helst ändring heller för den delen. Jag skulle aldrig mer prata med mina föräldrar, de hade förstört mitt liv, det var så det var...trodde jag. Det som gjorde att jag kunde finna ett nytt hopp var distans. Ja du läste rätt. Distans. Att vara ifrån sina föräldrar gav mig tid, plats och rum för att växa. Jag kunde växa som person och hitta nya insikter, nya sätt som kanske skulle kunna lyckas. På andra sätt kanske jag kunde hjälpa dem istället för att avsky dem, aldrig mer se dem skulle inte göra mitt hjärta lyckligt. Det skulle skapa ännu ett tomrum i min själ, hjärtat skulle bli ännu mer brustet än det redan var. Denna gången hade distansen fått mig stark, den hade hjälpt mig att läka, hjälpt mig att se ljuset bakom tunneln. "Vad kan jag göra för att hjälpa, vem ska jag prata med, vilka kan hjälpa mamma, vilka kan hjälpa mig?"

Vägen har varit lång men samtidigt har den gjort mig till den jag är idag. Mina föräldrar förstörde inte mitt liv, de gav mig erfarenheter på vägen som gör att jag kan hantera och hjälpa andra i liknande situationer. De fick mig att inse hur mycket jag brinner för att hjälpa andra och att det är det jag är ämnad till att göra. Oavsett vad andra tycker. Jag har haft en tuff start på livet vilket ingen kunde styra över. Men framtiden är min, den ligger enbart i mina händer. Det är sanningen. Men vad ni än gör, ha tålamod för med tiden kommer det att ge med sig. Det blir bättre och även om ni förtränger det så älskar ni era föräldrar.

Ni ÄLSKKAR DOM!

Ingen familj är perfekt

Som liten drömde jag ofta om den där perfekta familjen, problemfria och lyckliga. En familj utan missbruk, psykisk sjukdom och misshandel. Jag drömde om gemensamma middagar, regler, struktur, ordning, kärlek. Ï drömmen såg jag fina familjemiddagar, spelkvällar, mys i soffan och shoppingturer.

Jag drömde om saker som vilken tonåring som helst hade höjt ögonbrynet och tittat snett på mig. Det visste jag. Vad skulle struktur och regler vara bra för? För regler är väl ändå till för att brytas? De skulle inte förstå någonting. Allt jag strävade efter hade varenda unge i hela världen, det var så jag upplevde det. Jag var ensam. Jag ville ha något att komma hem till, en familj, en trygghet, en frizon. En plats att växa och bli stark på, jag ville lära mig livets alla gåtor. Hur man ska göra, vara och inte vara. Jag ville lära mig att bli självständig, en bra förebild, en bra person.
Men hur lätt är det i kaos?

Den dagen jag satte min fot hos min fosterfamilj såg jag bara det fina, jag var fast i en dröm. Drömmen som äntligen hade blivit sann, jag hade fått en familj som brydde sig och ville mig väl. Jag levde kvar i den och ville inte se bristerna som med tiden gav med sig. Allt som jag trodde inte skulle finnas i denna perfekta familj, började växa med tiden. Men med tiden insåg jag också att inte ens den bästa familjen är problemfri eller perfekt. Det finns intriger i varje hem, varje familj. Det är dem som får oss att växa och bli starkare och hitta nya vägar.

Träningsnojja

Tänkte ladda upp lite träningsgojja. Höhö men aa. Tränar 5-8 gånger i veckan oftast, love där. =) Och det tar sig:) Nämen det är fett kul asså, att träna. xD

Idag har jag träffat världens bästa Phibi och vi har som vanligt käkat godis, förvånad...var inte det!! Vad mer finns det att skriva, du är bäst och jag älskar dig? <3

Studenten närmar sig...

Det känns helt sjukt att om 15 dagar vara en fri kvinna, helt ute på egna vingar. Jag trodde helt ärligt inte att den dagen skulle komma. Dagen då jag skulle ta studenten och sedan kunna ha mitt liv i mina egna händer, göra och skapa mitt liv som jag vill. Allt på mina egna villkor, det känns stort. Nu kommer hela livet ligga i mina händer, jag kommer bli vuxen på riktigt och kunna göra vad jag vill. Studenten är en stor dag i en ung människas liv, det är en dag att minnas. Den 5:e juni kommer jag ta farväl av alla jobbiga skolår, med hårt slit och många glada och ledsna skratt. Jag kommer bli fri på riktigt.

Jag har alltid trott att jag har världens koll, alltid trott att jag vetat allt och varit så säker, men nu är jag osäker. För hur ska man kunna vara 19år och veta exakt vad man vill göra med sitt liv, hur man vill leva, vart, vem man vill dela sitt liv med eller hur man ska leva eller göra. Det är helt omöjligt för det kan man inte veta. Ska man ut och resa, bo utomlands, flytta, jobba eller plugga? Vad isåfall? För det finns väl typ 3000 utbildningar att välja bland? Så sjukt svårt och samtidigt vill man ju ha en bra utbildning så man tjänar bra, så man kan resa osv. Hur ska man komma in på den man vill, dessutom är poängen skynhöga. Finns så mycket man funderar över samtidigt som tiden kommer utvisa vilket det blir. Det finns ju positiva saker med alltihop.

Blää för gastroskopi och röntgen

Idag har jag varit på röntgen som självklart inte visade något, så vårdcentralen skickade mig till jouren. På jouren tog det ungefär 15min, sen hade jag en remiss till gastroskopi, känns lagom skönt. Måste säga att det är lite småläskigt, men jag vill ju bli bra. Vill kunna leva innan jag dör. Jag är så jävla trött, har inte sovit på flera dagar. Inte mycket iallafall. Mår illa och har ont. Fan att man inte kan panta sin kropp och köpa en ny på blocket.

Akut

Imorgon ska jag på en akutröntgen undersökning efter extrema och smärtsamma smärtor i buken, sedan 14 dagar. Har åkt in och ut på akuten, jourmottagningen och vårdcentraler, äntligen agerar dom. Skönt.Det värsta är nog att jag kan behöva göra en gastroskopi eller liknande, samt andra undersökningar. Hursomhelst vi får ta de lugnt. Dessutom måste jag käka smärtstillande men verkar inte ge särskilt effekt. Men läget är akut som det ser ut just nu ialf.

Hoppas allt kommer gå bra bara, oroa er inte, det gör jag bra själv.

DU GÖR LIVET LYCKLIGT, VARJE DAG!

Jag vill ge dig livets lycka,
vill att du fortsätter gå,
när vägen känns för svår.
Vill att du står rakt när folk,
försöker få dig svag.
Tillåter dig vara ledsen och sann,
men att åter stå upp och le lite grann.
Oavsett hur mycket ångest folk kan ge,
är du värd att få det mycket bättre än det.
Värd precis allt bra,
för att just du är så sjukt underbar.
Du är så sjukt vacker, go och glad,
att ha dig i mitt liv känns så fantastiskt bra.
All kärlek du sprider,
alla knasiga saker du gör,
alla fina ord du alltid,
i ditt varma hjärta bär.
Du skänker mig frid och mod,
till en strid i blod.
Så sjukt stark är du,
så jävla stolt.
Kom ihåg att jag alltid finns här,
varje morgon, varje värld.





"Var inte rädd,
det kommer bli bra.
Din största farhåga kommer
bara vara jag."

ESTOCOLMO CON LA ASSE

Förra veckan spenderade jag i Stockholm med bästaste Asse! Det var riktigt fantastiskt och sjukt kul, trots att jag helt klart hade velat ha mer tid. Men vem vill inte det, spendera tid med sina fantastiska vänner eller syskon? Det är verkligen viktigt och betydelsefullt att få göra det. Göra saker som får en att må bra, är vi värda att tillåta oss.

Hur som helst så spenderade jag första natten själv i storstaden, där jag träffade bästa Emma och hennes vän. De skulle åka hem samma dag som jag kom då de redan spenderat ett par dagar där. Jag checkade in på vandrarhemmet som låg vid rådhuset, gick lite fel men "thats part of life". Jag kollade lite i stan och handlade lite mat och myste framför tv:n på rummet. Hade iallafall hittat världens mest obekväma säng, det kan jag inte ljuga om för det var verkligen så.

Nästa dag hade jag ställt många klockor så jag verkligen skulle komma upp för en arbetsintervju i Nacka till ett ev jobb. Det gick fantastiskt bra och det verkade på personalen som jag hade stor chans att få det, men man ska inte ha för stora förväntningar. Ofta blir man bara mer besviken då, det har man ju bra erfarenhet av.

Träffade finaste Bonnie och tog en Chailatte i farten innan det var dags för henne att åka iväg och jag skulle träffa Mys-Mia. Det var görmysigt, vi fikade på ett cafe vid Mariatorget, sedan kollade i några affärer innan det bar hemmåt. Fick stressa lite innan jag skulle mot Arlanda och hämta en bortsprungen Pajala-bo. Det gick görsmidigt till Arlanda via Märsta, men att hitta på Arlanda var sneppet svårare. Speciellt när en gullunge inte vet vilken terminal hon befinner sig på eller ändrar sig så man får gå fram och tillbaka. Vi fann varandra tillslut vilket var det som var viktigt, kramiz.

När vi hade anlänt till TC, slängde vi packningen på rummet och letade efter pizzeria då vi vart lite hungriga.Men ack nej, inget öppet så fick bli DOnken. Det roliga var att han som jobbade där inte fattade vad vi sa, vi ville ha glutenfri mat men tror du han fatta? nejnejnej. Vi satt uppe ganska länge första natten och babblade, drack te och myste. Sov särskilt länge det skulle jag inte påstå i de fantastiska sängarna, vi steg upp way to early.

Mia hade messat mig och sagt att hon var sjuk, så vi bakade en fantastisk kladdkaka till henne så hon skulle krya på sig snabbare. Den åkte vi och lämnade till henne på Liljeholmen, sjuk och gullig tjej där. Därefter åkte vi med fredagsmys, ännu en kladdis till kontoret, men den lyckades de bränna i ugnen. hihi. Därefter åkte vi en sväng till Vänstermalmgallerian där Asse fyndade en snygg tröja. Vi köpte Glutenfri pizza, världens skämt hur liten som helst. Men god var den iallafall och vi blev mätta. Åkte en sväng till globen fast den hade hunnit stänga tyvärr.

På lördagen var vi och shoppade i Kungsträdgården, Citygallerian och vid Globen riktigt mysigt. Vi träffade även David vid gärdet, han var ganska imponerad över hur bra vi hittade till allt. Men får väl skylla på ett riktigt bra lokalminne.hihi. Vi shoppade verkligen loss och invisterade riktigt snygga och behövliga grejer. Asse fick ett fint litet halsband <3 Gulle <3 jag saknar dig så sjukt mycket, du betyder megamycket för mig. Vi ses ju snart och det menar jag verkligen, inte alls länge. Du ska veta att jag älskar dig trots att du kastade en blöt te-påse i ansiktet på mig och hällde diskmedel i nacken. <3 BUSE <3

Du gjorde det möjligt att leva -saknar dig så rip

Idag är det min älskade farmors födelsedag, den bästa personen som någonsin funnits i vår värld. Personen som ställde upp och offrade så mycket för att vi skulle må bra, det spelade ingen roll vad klockan var. Hon som alltid sträckte ut sin hand när det krisade, hon som agerade som mer mamma än min biologiska någonsin kunnat göra. Och att förlora dig var någon av det svåraste jag varit med om i hela mitt liv, för du gjorde det möjligt att leva. Du måste vara en ängel, sänd från ovan att skydda oss. Att ha dig i mitt liv har varit något av det mest fantastiska i mitt liv, du har verkligen betytt oerhört mycket för mig. DU finns i mitt hjärta och mina tankar varje dag. Utan dig är jag ingenting ooch mest utav allt önskar jag dig tillbaka.