Ångest

Att vakna upp på morgonen med ångest och gå runt och oroa sig om allt är som det ska, har jag gjort något fel, eller har jag orsakat några problem? Jag hatar när folk är arga o sura på mig eller när jag gjort något fel, får sån ångest och skuldkänslor. Men alla gör väl sina misstag, är det inte så? Är så otroligt rädd för att göra fel, rädd att ni ska hata mig..har varit med om det förr.

Jag hatar när man känner att man vill berätta något som tynger en oavsett om det är allvarligt eller inte, men orden når inte fram, det spärrar sig och stannar kvar inom mig. Kanske är jag rädd att ni inte skulle förstå eller reaktionen på mina tankar och känslor. Tanken på att bli avvisad finns ju alltid hos mig, inom mig. Om man har varit med om det förut finns alltid rädslan att bli det igen, men innerst inne tror jag inte det skulle hända..beror på vem förstås.

Dagen har varit bra på äldreboendet, hade ångest förut men det tillhör väl vardagen..antar jag? Jag vet inte hur ofta jag har det nu för tiden..för ofta antar jag? Men egentligen är det väl inte så konstigt om man blickar tillbaka på min uppväxt, allt som varit under alla år?

Mamma ringde mig och ville träffa mig, men jag vet inte. Visst hon är min mamma men vet inte om jag är redo. Ingen har någonsin berättat att hon är sjuk förrän nu, hon har alltid varit elak,
konstig och jag hatade henne för hon gjorde dumma saker. Utan kunskap är man ingenting, har ingen förståelse för det som händer. Har man kunskap kan man knyta an och acceptera situationen som den är.