Jag försöker vara stark och kämpa, men jag lyckas alltid hamna på ruta 1 igen. Ska det vara så? Spelar ingen roll vad jag gör eller hur hårt jag sliter för att stå stadigt på mina ben, jag faller alltid ner. Orkar inte ställa mig upp mer, har ramlat ner för många gånger nu. Jag trodde det skulle finnas någon som kunde hjälpa mig upp på benen igen. Men jag är ensam, fast i ett evigt mörker som aldrig försvinner.Min dikt
Mitt liv har då inte varit lätt, haft det tufft sen dag 1.Kanske inte riktigt så men ändå,det är ingen som förstår.Genom eld har jag kämpat mig fram,tagit mig igenom skiten som fanns.Mina föräldrar är sjuka båda två,sen min bror som trakasserar o slår.Livet har väl inte varit som en dans,många gånger har jag bara velat lämna allt o dra nånstans.Inte heller har det funnits någon som förstod,hur jag kämpade mig igenom dag för dag,utan att kunna tänka klart.Var dag var en kamp att ta sig igenom,en kamp jag var tvungen att överleva. Idag lever jag för jag är ett maskrosbarn,
jag överlevde striden o nu sitter jag här o skriver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar