Det går att överleva

Jag har aldrig varit viktig eller betydelsefull för någon, aldrig gjort annat än att funnits till.

Jag har slitit mig igenom skolan, kämpat mig fram genom alla motgångar och tvivel utan att någon fanns där. Det som till ytan för "vanliga barn" är onormalt vilket vill säga det liv jag levde, blev till normen, för mig var det ju normalt. Hemma har jag aldrig fått känna trygghet eller någon som helst omtanke, jag har bara varit "Flickan som inte dög, misstaget" Precis som pappa alltid sagt: "att jag är ett misstag". Min bror har alltid varit bättre, det jag presterade var inte bra nog. Både psykisk och fysisk misshandel, sexuella övergrepp av en närstående till familjen.

Man kan aldrig styra över det som händer eller det som har skett, gäller att acceptera och försöka förstå. Det är heller aldrig ditt fel att din/dina föräldrar är sjuka, även om de ibland försöker lägga skulden på dig. Vissa saker kan ta väldigt lång tid att acceptera eller iallafall försöka förstå.

Titta på mig idag, se hur stark och stadigt jag står trots allt jag i genomgått under alla år. "Det går att må bra trots att man har mått väldigt dåligt." Det går att överleva. "Det är okej att falla bara man reser sig upp igen, man måste få vara ledsen och känna sina känslor ibland. Känna att man lever. Idag bor jag hos en kärleksfull familj där jag kan känna trygghet och att vara uppskattad. Spelar ingen roll hur illa min familj än har gjort mig, det är framtiden som är viktig, det gamla är passerade tider. Jag väljer själv hur mitt liv ska vara, vilka drömmar och mål jag strider efter, dessutom kommer jag att LYCKAS.

Min mamma mailade mig idag, tycker hon är så stark som kämpar så trots det skick hon är i. Hon pluggar upp matten för att sedan kunna utbilda sig vidare, så stark. Tillsammans ska vi allt klara av dethär, visst mamma? Till ytan ser hon väldigt sjuk ut, går inte att gå miste om att hon är sjuk. Jag älskar dig!!