Skapad för att hjälpa andra

Jag har kommit till en punkt i livet där alla mina målsättningar och drömmar ifrågasätts, vad jag egentligen vill med mitt liv? Vad brinner jag för? Hur vill jag ha mitt liv? Vad är det jag strävar efter och vad drömmer jag om? Precis som alla människor varesig det är unga eller gamla ändrar vi oss och skapar nya mål. Det som var aktuellt igår kanske inte alls är att tänka på idag. Att skaffa barn har alltid varit min enda målsättning här i livet men nu efter en resa till Stockholm, har jag insett att det är så mycket mer. Jag vet inte ens om jag vill ha egna barn längre och inte på bra länge. Jag vill leva först, ta hand om mig själv, utbilda mig och skapa eget. Ta hand och stödja unga som far illa och hjälpa dem på bästa sätt. Kanske resa lite eller jobba?

Jag har insett det först nu att jag skapades för att just kunna hjälpa andra i samma situation eller som upplever jobbiga saker. Kanske är det därför jag blev maskrosbarn eller gått i genom alla hemskheter som drabbat mig. Jag är glad för att jag gjort det även om det har varit fruktansvärt smärtsamt många gånger. Jag ser livet som en erfarenhet, alla minnen och händelser!!

Så länge jag tror på mig själv vet jag att jag kommer att lyckas med allt jag förutsätter mig, det jag inte lyckas med nu tar jag senare. Allt har sin tid och jag tror att bara man tror på sig själv och har folk runt om sig med ett hjärta klarar man allt. Genom att stiga ur sängen utan några som helst krav och ta dagen som den kommer, kommer man långt här i livet. Imorgon är en ny dag, nya utmaningar, nya möjligheter.

SLuta aldrig drömma, din framtid ligger i dina händer. Gör drömmarna till verklighet genom att bara tro på dem och kämpa för det du vill!!! Misslyckas du, fortsätt kämpa tills dagen du lyckas.

Vilken dag!

Den här dagen har varit lite för lång men givande såklart!! Jag älskar att jobba speciellt på demensboendet jag är på, hur goa boenden och personal. Lärt mig lite om VILS (vård i livets slut) och blev riven av en tant. Demens är en sjukdom precis som bipolär (manodepressiv) som min mamma är. Inte för att min mamma är dement, inte någonstans. Det är 2 väldigt allvarliga sjukdomar som påverkar kroppen och hjärnan. Och bara för att man har en sjukdom ger inte det personen mindre värde, absolut inte!! Vi är alla människor och har rätt att älskas precis som vi är, vi får anpassa oss och ge personen den bästa omsorgen vi kan.

En tant kom fram och sa: " Jag ville bara säga att du passar verkligen som dethär och är en helt underbar vårdare och person. Är så tacksam!" Hon gav mig en puss på kinden, kan man bli sötare?

Föreläsning? Stödgrupp? Prata? Hör av dig?

Snart är det dags att åka runt och föreläsa på olika skolor inför stödgruppen som startar till hösten. Det ska bli riktigt spännande och lärorikt. För er som inte vet startar jag en stödgrupp för unga som växter upp med en förälder som missbrukar eller är psykisk sjuk. Jag har själv växt upp med både psykisk sjukdom och alkoholism i min familj, så jag vet vad du går igenom. Jag vet hur mycket det gör att träffa andra som är i samma situation, att inse att man inte är ensam. Jag vill sprida kunskap och stärka er som är maskrosbarn och visa vilka vägar det finns att gå, hur man kan överleva.

Skulle du vilja att jag kom till din skola och föreläste om mitt liv, där jag berättar min historia? Berättar om vägen till idag och hur jag har överlevt som maskrosbarn? Från att vara vid en punkt i livet då man bara vill sluta ögonen en sista gång till att stå och föreläsa om hur mitt liv har sett ut? Jag brinner för att hjälpa andra och pratar öppet om mina erfarenheter och delar det som ingen annan vågar. Det som folk är så rädda för men som faktiskt sker.

Maila mig om du är intresserad av att gå i stödgruppen eller vill ha mer information? Kanske vill du att jag kommer till din skola eller fritidsaktivitet? Eller bara behöver ha någon att ventilera, dela dina upplevelser med? Någon som verkligen förstår?

ivory-maya1@hotmail.com

Jag är bäst så är det bara!!!

Idag har min lärare varit och besökt mig på praktiken för att se hur jag sköter mig. Hur skulle Maya inte kunna sköta sig? Det blev ett bra möte med bara massa beröm och goda åsikter såklart, vad skulle det annars vara? En av personalen som sagt hejdå till oss kom tillbaks, för att säga hur himla fantastisk jag är. Hur bra betyg är inte det? Dom säger att jag har sån underbar personlighet som inger trygghet och är en lugn person. Att jag skapar lugn och de boende trivs i mitt umgänge, att jag gärna inte smiter undan sysslor utan ser vad som behöver göras. Så självgående och grym för min ålder, så empatisk med ett hjärta av guld.

Jag kan inget annat än att hålla med för jag vet ju att det är sant!! Jag är så himla bäst men du är minst lika bra som jag! Kanske inte på det som jag men på andra saker, det är viktigt att känna. Jag är viktigaast i mitt liv, precis som du i ditt. Tro på dig själv, dina drömmar och din framtid för jag vet att du kommer lyckas lika bra som jag!! Om du bara tror och kämpar för det så kommer du en dag att lyckas, kanske inte på samma plan som jag men med annat.

"Jag älskar mig själv, jag älskar mitt liv, jag älskar min framtid!!"

"Jag duger som jag är!!"

Först nu som 17-18åring har jag insett att jag behöver inte leva upp till någon annans förväntningar, huvudsaken är att jag mår bra. Jag behöver inte försöka vara någon jag inte är för det gör bara mig själv illa, jag duger som jag är. Skulle någon inte uppskatta mig för den jag är, är det inte mitt problem utan personens. Allt jag behöver för att leva och må bra är mig själv, mina vänner och en familj som älskar mig för den jag är. -Det är allt!!

Jag behöver inte heller maskrosbarn för att leva, jag klarar mig själv. Jag är ett maskrosbarn men det är ingen annan än jag som kämpar mot vindens alla slag. Maskrosbarn är en organisation som jag ser upp till och personerna är helt grymt underbara men jag klarar mig alltid ändå. Förut trodde jag att jag det var dem som fick mig att orka men det är jag som krigar inte dom. Dom är 50 mil bort så de kan ju inte direkt göra något. För mig är det guld värt att de finns och bryr sig men det är lite för långt bort!! Men jag är väldigt stolt och tacksam över att ha dem i mitt liv!! Skulle känna fruktansvärt tomt och tungt om jag inte haft dem, men jag skulle fortfarande kunna leva. Det är sanningen.




"Jag älskar mitt liv!! Jag älskar mig själv, mina vänner, maskrosbarn!!"

"Jag ville ju bara att du skulle älska mig!!"

"Jag ville ju bara att du skulle älska mig!" Under hela min uppväxt har jag strävat efter att du skulle älska mig eller i allafall acceptera mig. Vet inte hur många uppoffringar jag gjort för att du skulle tycka om mig, men det var aldrig bra nog. Vad jag än hade gjort, om jag hade sytt världens finaste babyplagg eller fått MVG så var det inte bra nog. Min bror gjorde alltid allting bättre trots att jag vet att han inte skulle klara allt jag kan. Han skulle liksom aldrig kunna tävla inom ridsporten eller åka på maskrosbarnsläger osv. Visst mycket han kanske är bättre på men jag har rätt att bli älskad för den jag är trots mina brister.

Man kallar inte sitt eget barn för misstag inför ens kompis, eller frågar vem man är efter en spritfylld kväll (igen), slår sitt barn, hånar för ens utseende, eller bankar på dörren klockan 03.00 på natten när man ska upp till skolan?

Om jag ska vara ärlig har jag aldrig hört min pappa säga att han älskar mig, eller ens tycker om mig. "DU är en idiot, fram med spriten för helvete, annars jävlar!! Du är sjuk, helt jävla pantad i huvudet! Precis som din mamma, helt jävla blåst!!" Hur kul är det att höra liksom, sen när han frågar vad han har gjort.." Kan du inte hålla dig soppas nykter att du vet vad du gör? Man kan inte förlåta hur många gånger som helst."

Jag hatar inte min pappa men jag älskar honom inte heller, det han har utsatt mig för har jag accepterat. Även om jag mycket väl vet att alkoholism är en sjukdom kan inte det förklara allt annat han har gjort då han inte var alkis. Menar bara för man har en bakomliggande sjukdom kan inte det ersätta allt, eller skyllas bort. Jag vet att jag kanske inte kommer få någon förklaring till varför det har blivit som det har men jag vet iallafall vem jag är. Vilka vägar jag har valt att gå och kommer fortsätta vandra på. Vilka mål/drömmar jag strävar efter och vilka vägar jag inte väljer att gå. Jag har rätt att må bra trots att mina föräldrar mår väldigt dåligt, jag har rätt att ha kul och leva livet utan att ta ansvar för era handlingar. Eftersom jag aldrig har fått känna kärlek eller uppskattning hemifrån har jag aldrig kunnat leva för mig själv, för jag har aldrig varit bra. Vad jag menar är att jag alltid försökt vara som andra vill för att de skulle tycka om mig. Alltid levt upp till andras förväntningar och gjort saker som gjort ont.

Jag valde rätt väg!! Jag valde att leva trots att jag egentligen inte orkade

”Man hittar någon att leva för tills man är stark nog att leva för sig själv!!”
När jag hade tappat livsglöden helt 2007, då allt bara var ett rent helvete, när solen hade slutat lysa upp mina dagar och blixten alltid slog ner. När jag inte längre ville eller orkade leva, när jag bara ville sluta mina ögon en sista gång, aldrig mer behöva se morgondagen gry. Eller det är väl klart att jag ville leva men inte det liv jag levde då, jag ville bara vara som alla andra. Ha samma förutsättningar, samma familjeförhållanden även om ingen är perfekt. Min syster blev min livsglöd, det som fick mig att orka stiga upp varje morgon, fick mig att ta modet och gå hem varje kväll till det jag kallar ”helvetet”. Hade jag inte haft henne, hur skulle det då ha sett ut, hade jag levt idag? Men nu är jag stark nog att leva för mig själv även om det många gånger gör väldigt ont. Hon är ljuset i mitt liv även om jag lever för mig själv och inte för att hon finns. Jag ser livet som en erfarenhet. Imorgon är en ny dag!! – Nya utmaningar, - nya möjligheter.

Mitt liv fick helt ny mening igen och jag vet inte ens om jag borde förklara? Under början av 2010 ifrågasatte jag mig själv, varför lever jag? Sökte mening med mitt liv och såg ingen mening alls och kände mig bara allmänt trött och livsdöd. Men det handlar mycket om vad jag utsattes för av en person, sådant som sätter sjukt djupa spår. Sen under årets gång hittar jag mer och mer tillbaka till mig själv, inser mina drömmar och målsättningar och mening. Jag trodde livet gick ut på att skapa sig en trygg tillvaro, skapa familj och en framtid men det är så mycket mer. Jag vet inte ens om jag vill ha barn just nu och folk som lyssnar på det tror jag har blivit knäpp, för det har varit min enda målsättning här i livet.

Jag har insett först nu att jag har en alldeles speciell plats här i världen, jag skapades för att just hjälpa andra. Och anledningen till att jag utsatts för precis allt man kan är för att just kunna finnas där och stödja. Visserligen har jag inte blivit mördad än men vem vet, en dag kanske? Det är en gåva och det förtroendet folk ger mig är mäktigt.

"Jag valde rätt väg!!"