Först nu som 17-18åring har jag insett att jag behöver inte leva upp till någon annans förväntningar, huvudsaken är att jag mår bra. Jag behöver inte försöka vara någon jag inte är för det gör bara mig själv illa, jag duger som jag är. Skulle någon inte uppskatta mig för den jag är, är det inte mitt problem utan personens. Allt jag behöver för att leva och må bra är mig själv, mina vänner och en familj som älskar mig för den jag är. -Det är allt!!Jag behöver inte heller maskrosbarn för att leva, jag klarar mig själv. Jag är ett maskrosbarn men det är ingen annan än jag som kämpar mot vindens alla slag. Maskrosbarn är en organisation som jag ser upp till och personerna är helt grymt underbara men jag klarar mig alltid ändå. Förut trodde jag att jag det var dem som fick mig att orka men det är jag som krigar inte dom. Dom är 50 mil bort så de kan ju inte direkt göra något. För mig är det guld värt att de finns och bryr sig men det är lite för långt bort!! Men jag är väldigt stolt och tacksam över att ha dem i mitt liv!! Skulle känna fruktansvärt tomt och tungt om jag inte haft dem, men jag skulle fortfarande kunna leva. Det är sanningen.
"Jag älskar mitt liv!! Jag älskar mig själv, mina vänner, maskrosbarn!!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar