"Jag ville ju bara att du skulle älska mig!!"

"Jag ville ju bara att du skulle älska mig!" Under hela min uppväxt har jag strävat efter att du skulle älska mig eller i allafall acceptera mig. Vet inte hur många uppoffringar jag gjort för att du skulle tycka om mig, men det var aldrig bra nog. Vad jag än hade gjort, om jag hade sytt världens finaste babyplagg eller fått MVG så var det inte bra nog. Min bror gjorde alltid allting bättre trots att jag vet att han inte skulle klara allt jag kan. Han skulle liksom aldrig kunna tävla inom ridsporten eller åka på maskrosbarnsläger osv. Visst mycket han kanske är bättre på men jag har rätt att bli älskad för den jag är trots mina brister.

Man kallar inte sitt eget barn för misstag inför ens kompis, eller frågar vem man är efter en spritfylld kväll (igen), slår sitt barn, hånar för ens utseende, eller bankar på dörren klockan 03.00 på natten när man ska upp till skolan?

Om jag ska vara ärlig har jag aldrig hört min pappa säga att han älskar mig, eller ens tycker om mig. "DU är en idiot, fram med spriten för helvete, annars jävlar!! Du är sjuk, helt jävla pantad i huvudet! Precis som din mamma, helt jävla blåst!!" Hur kul är det att höra liksom, sen när han frågar vad han har gjort.." Kan du inte hålla dig soppas nykter att du vet vad du gör? Man kan inte förlåta hur många gånger som helst."

Jag hatar inte min pappa men jag älskar honom inte heller, det han har utsatt mig för har jag accepterat. Även om jag mycket väl vet att alkoholism är en sjukdom kan inte det förklara allt annat han har gjort då han inte var alkis. Menar bara för man har en bakomliggande sjukdom kan inte det ersätta allt, eller skyllas bort. Jag vet att jag kanske inte kommer få någon förklaring till varför det har blivit som det har men jag vet iallafall vem jag är. Vilka vägar jag har valt att gå och kommer fortsätta vandra på. Vilka mål/drömmar jag strävar efter och vilka vägar jag inte väljer att gå. Jag har rätt att må bra trots att mina föräldrar mår väldigt dåligt, jag har rätt att ha kul och leva livet utan att ta ansvar för era handlingar. Eftersom jag aldrig har fått känna kärlek eller uppskattning hemifrån har jag aldrig kunnat leva för mig själv, för jag har aldrig varit bra. Vad jag menar är att jag alltid försökt vara som andra vill för att de skulle tycka om mig. Alltid levt upp till andras förväntningar och gjort saker som gjort ont.