Hansen x3 shoppingdag

Kände att det var dags att blogga igen, antar att många håller med!!


Idag har jag varit på stan och shoppat tillsammans med Phibi & hennes syrra, ganska mysigt men varmt i uggs. Förstår faktiskt inte varför jag tar på mig det till stan? Och varje gång säger samma sak...varför? "Jag är som jag är, när jag inte blev som jag skulle?" Hittade en kappa som jag så länge letat efter. Det roliga är att det finns så många snygga men jag har inte turen att hitta dem, den här blir bra ialla fall.

På stan kom en äldre utlänsk kille fram till mig och frågade massa på engelska, tur att Phibi & Natta kom i rättan tid. Sen märker vi att han och sin vän förföljer oss, riktigt obehagligt och läskigt. Och helt från ingenstans kommer han fram och tar på mig & säger "Hey Maya!!!". Sjuka människor det finns alltså, jag förstår mig inte på vissa. Helt chockad och tagen.

Imorgon ska jag ialla fall till Lena & Jerry för att inviga det nya året, fast först ska vi hälsa på Jerrys mamma som ligger på sjukhuset igen!! Inte kul!! Ska bli mysigt!!

Julfirande med maskrosbarn!!!!

Nu har jag kommit åter från Stockholm, där jag har spenderat julen tillsammans med min maskrosfamilj!!! Hur mysigt som helst!! Vi har myst, lekt i snön & galet nog har vi girat sönder varandra!! Åkt soppsäck nerför backen o bakat mumsiga saffrans-lussekatter, pepparkakor och tagit hand om varandra!! Fick en allergisk reaktion på tvålen alla fick på julafton så fick sitta i köket i stort sett hela kvällen. Inte kul alls!! Kunde verkligen inte andas´!! Måste bara säga att så mycket godis vi fick har jag aldrig sett maken till förut. En stor chockladtomte, påse med chockladägg o massa, en fet påse random, en med naturgodis..hallå eller? Sen fick vi lite annat också förstås.

Måste bara säga att den här julen har varit fantastisk trots att det det har varit blandade känslor, både för mig och för andra. Julen är ofta en tuff dag för många, mycket minnen och kanske svårt att släppa ansvaret eller sluta undra. Jag vet att vissa känner att de sviker eller har dåligt samvete för att de åker iväg. Men man måste faktiskt tänka på sig själv, det är ditt liv. Du har rätt att må bra och göra saker som gör dig glad eller lycklig utan att vara självisk. Det är faktiskt en rättighet alla har. Det här är mitt liv, jag gör mina egna val och ska inte ansvara för min familj. Jag har rätt att vara barn och bara vara, leva för mig.

För mig behöver inte julen bestå av tusen julklappar, julbord eller gran? Det enda jag vill och tycker är viktigt är att man är tillsammans med de man tycker om och bara tar hand om varandra. Jag vill inte ha paket för jag kan själv köpa de jag vill, jag är hellre tillsammans med mina nära som är viktiga för mig. Det är allt jag begär för att julen ska vara lyckad och bra. Oavsett om jag firar den tillsammans med maskrosbarn, min biologiska familj eller fosterfamilj ska det vara på mina villkor. Jag är vuxen nog att välja och känna efter vad som känns bra för just mig. Det är jag som ska må bra och jag ska göra det som känns bäst för mig, därför måste jag släppa taget om min familj på ett sätt som får mig att må bra. JAG HAR RÄTT ATT VARA LYCKLIG UTAN ANSES SOM SJÄLVISK!!!!

Skulle vilja tacka maskrosbarn och alla fantastiska ledare som arbetar och är så sjukt underbara!!! Ni har verkligen ett hjärta av guld och jag skulle aldrig klara ett liv utan er. Kärlek på er och hoppas vi syns snart!!! Puss!!

Jag har berättat min historia

Nu har jag haft min första föreläsning om mitt liv, en lyckad sådan. Det var många berörda och mycket tårar. Mer än halva publiken grät och vissa bröt ihop helt och hållet. Till min förvåning var det inte alls jobbigt, mest nervöst innan. Det gav mig sån kraft att se hur jag kunde beröra och nå ut till publiken. Att jag gjorde skillnad, jag kunde prata om sådant som folk var rädda för.

Jag berättade min historia, min väg genom livets alla dalar. Mitt sätt att överleva, min vändpunkt & mina vägar vidare. Jag känner mig så stolt över mig själv, för detta är precis det jag brinner för. Jag vill hjälpa andra i samma situation, vill förändra och stödja. Vill visa att det går att överleva och berätta hur man ska tänka i vissa situationer. Viktigast av allt, man är inte ensam.

Efter skolan var jag hos min mamma och hälsade på!! Det var mysigt, drack lite väl mycket kaffe tror jag! Pratade om det som komma skall men även om föreläsningen, visade henne mitt taltext. Hon tyckte det var jobbigt att läsa att jag hade haft det så tufft, förut kunde hon inte förstå. Jag kände att hennes samvete sänktes en nivå, men jag berättade att det inte var något hon kunde rå för, hennes sjukdom som orsakat det. Det inte var hennes fel, verkligen inte. Jag lägger inte skulden på någon, hon är sjuk det har jag acceterat. Därför har jag kunnat släppa alla känslor, börjat om. Hon fick ett par jättesöta tofflor!! I love mom!!

"Jag har världens bästa mamma!!"

Maskrosbarns sommarläger

För er som tvekar eller aldrig har varit på maskrosbarns fantastiska sommarläger säger jag bara åk. Vi har så fruktansvärt kul och gör sjukt galna och roliga saker tillsammans, men samtidigt pratar vi om hur det är hemma. Och ingen behöver någonsin säga något om den inte vill fast det finns ALLTID tid att prata. Ledarna är de mest fantastiska och underbaraste männsikor jag någonsin träffat utöver ett par till förstås. Gemenskapen är så stark och man känner verkligen av att man bär på samma saker, man behöver inte säga något. Alla vet!! Efter andra kvällen var det precis som alla redan kände varann. Man kan vara sig själv fullt ut och aldrig skämmas. Och när någon blev ledsen fanns ALLA där, både ledare och deltagare.

Att delta på lägret är det bästa och roligaste jag har gjort i hela mitt liv, jag vill aldrig åka därifrån. Grinar helt hysteriskt varje gång. Lägret har betytt så oerhört mycket för mig och jag har växt enormt som person. Nedräkningen börjar så fort jag klivit av tåget i Göteborgstrakten, jag vill ju stanna kvar i tryggheten, gemenskapen och kärleken.

Maskrosbarn är mitt liv! <3>

Nya dikter, sparar de bästa till julen

Lägger upp några dikter som jag har skrivit!!

Jag har torkat dina tårar,
tagit emot dina slag.
Hållt din hand när du
har varit svag.
Allt jag någonsin fått igen,
är alla hårda ord från dig.
Hur jävla bra världen skulle va,
utan mig.
Du har aldrig funnits där,
lyssnat eller förstått,
hur illa du fått mig och mått.

Jag vill bara somna in,
slippa all motvind.
Alla saker som går i knas,
när du inte står kvar.
Jag vill bara leva,
men det är svårt när
du inte förstår.
Sen alla saker som går snett,
du förstår väl att det inte är lätt.
Hur ska jag klara dethär,
när du inte finns där?

Livet kan ibland kännas som en pina,
ett speciellt öde vi tvingas genomlida.
De finns de som slår, kastar skit eller
rent ut sakt förstör våra liv.
Vi kämpar och kämpar emot alla nedslag,
tårar och svek som försöker få oss ner.
Om du bara tar min hand lovar jag dig,
att vi tillsammans ska ro i land.
Ta oss igenom all skit, alla jobbiga stunder
du bara vill fly från.
Alla minnen som bara börjar om,
ångestklumpen som vägrar släppa taget om din famn.

Blickar bort mot himlen,
försöker se alla glada minnen.
Känns tungt det där,
när jag bär en trasig själ.
Spelar ingen roll vad ni än
säger eller gör,
det lever alltid kvar.
Det ni gjorde mot mig,
är långt ifrån okej.
Har släppt taget om dig,
dags att börja leva för mig.
Från och med nu finns inte du.

Tårarna forsar ner som strömmar,
jag försöker men jag kan inte glömma.
Svek efter svek, allting tycks bara tas som lek.
Du vet inte hur ont det gör,
smärtan som sågar i min själ.
Det är då inte lätt,
när ingenting alls går rätt.
Du vill att jag ska lita på dig,
men allt du gör är att ljuga för mig.
Kommer aldrig någonsin att förstå,
hur du kunde skada mig så?

Föreläsa om mitt liv

Dagarna bara springer iväg och just nu har jag fullt upp, som vanligt skulle vissa av er säga. Men att gå i 2:an på gymnasiet tar ganska mycket på krafterna, sen ska jag ju hinna träffa min underbara vänner, träna och hålla i scoutmöterna. Och för er som inte vet det ska jag ut och hålla min första föreläsning om mitt liv, läskigt men värt. Det är ju något jag verkligen brinner för att hjälpa andra och man måste ju börja någonstans. Min lärare är inte positiv till det men det är MITT LIV ingen annans. Det gör ju ingen skillnad om jag gör det nu eller om ett halvår jag kommer fortfarande att behöva göra det till vårt projektarbete i 3:an sen. Att vara personlig inger förståelse och folk berörs. Det blir äkta. Självklart menar jag inte att vara för personlig, det finns en gräns.

Oavsett vad jag får för reaktioner så vet jag vad jag står, att det är min verklighet och den skäms jag inte för. Jag tänker inte skämmas över någon jag inte kan styra över.

"Maya, du är bara 17 år.!!" Jag vet!!!

Ambulans & Dahlis

I fredags var det nära att skolan ringde efter en ambulans efter att ha satt i halsen, men det ville jag inte. Jag kunde inte andas, fick feber men de trodde mest det var ångest, kallsvettig, illamående, yr och svimfärdig. Kompisar kom fram och höll upp mina armar, ringde på hjälp, sprang efter lärare och personal. Stod mitt i bamba och sträva efter luft men jag kunde inte andas. De fick upp mig till ett rum i matsalen, lärare, kompisar, bamba personal och rektorn kommer in till oss där min lärare och 3 andra vänner sitter. Jag blundar, helt borta. Rektorn ringer hem och det slutar med att min fosterpappa får komma och hämta mig. Egentligen skulle vi till vårdcentralen men jag ville inte, ville bara komma hem. Kramar alla! Tack för att ni var så fina och väntade hos mig!

På kvällen var jag social med mina fina lillasyster Sara Dahlqvist och pratade med henne i 5 timmar i sträck. 22.00-03.00 sen satt vi och chattade på msn. Skev på mitt tal som jag ska ha när jag ska föreläsa om mitt liv om 2 veckor. Ganska galet och lite skrämmande faktiskt, men det kommer gå så jävla bra!!! Jag vet det!

Livs bästa födelsedag!!

Jag gav min mamma sin livs bästa födelsedag, i alla fall den bästa på många år. Tror faktiskt aldrig jag sett min mamma vara så lycklig, glimten i hennes ögon.

Personalen hade dukat fram både tårta och enorma bullar, jättegoa verkligen. Vi sitter och pratar om lägret, pappa, Maya, mina kommande projekt men även hur allt svävar kring henne. Jag smiter in på hennes rum och hämtar datorn och visar bilder från lägret och återträffen. När jag läser upp dikter ur min enorma samling, sitter hon där med tårar i ögonen. Även personalen lyssnar och tycker de är grymma, berättar för dem om maskrosbarn + kommande projekt.


Jag åt middag där tillsammans med de boendena: 3 biolära, 2 manier, 1 psykos.


I väntan på att min gamla jourhemsfamilj skulle hämta mig satt vi och kollade på idol tillsammans med det andra boendena. Jag lade armen om henne och jag kunde riktigt känna hur hela hon fylldes med lycka och kärlek. Hon kände sig viktig, betydelsefull, att hon var någon. Hon var mamma.


3 veckor sen är jag med min kära Maskrosfamilj igen, min riktiga familj!!

Soc-möte med pappa

Jag måste bli bättre på att blogga och inte bara göra det i omgångar.

Förrförra veckan var jag ialla fall på soc-möte tillsammans med min far igen, ett möte bara för att träffas. Vi pratade om maskrosbarn och lite om julen. Sen sitter han där och säger att julen ofta är en tuff tid när det inte funkar hemma, att inga barn ska behöva ha det så....men vad var det du gjorde mot oss? Hur blind kan man vara? Du må va bokstavligt blind, men jag bryr mig inte. Jag vet vad som har hänt och genom acceptans mår jag mycket bättre. Du kan inte såra mig mer.

En annan sak han sitter och frågar om jag kan tänka mig att äta middag hos honom..."Sen när kan du laga mat?" Jag har tagit hand om både mig och min familj sen jag var 11år.



"Man slutar aldrig att överaskas!!"