Dagarna bara springer iväg och just nu har jag fullt upp, som vanligt skulle vissa av er säga. Men att gå i 2:an på gymnasiet tar ganska mycket på krafterna, sen ska jag ju hinna träffa min underbara vänner, träna och hålla i scoutmöterna. Och för er som inte vet det ska jag ut och hålla min första föreläsning om mitt liv, läskigt men värt. Det är ju något jag verkligen brinner för att hjälpa andra och man måste ju börja någonstans. Min lärare är inte positiv till det men det är MITT LIV ingen annans. Det gör ju ingen skillnad om jag gör det nu eller om ett halvår jag kommer fortfarande att behöva göra det till vårt projektarbete i 3:an sen. Att vara personlig inger förståelse och folk berörs. Det blir äkta. Självklart menar jag inte att vara för personlig, det finns en gräns.Oavsett vad jag får för reaktioner så vet jag vad jag står, att det är min verklighet och den skäms jag inte för. Jag tänker inte skämmas över någon jag inte kan styra över.
"Maya, du är bara 17 år.!!" Jag vet!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar