Döden plågar mitt liv

Den 2 augusti slets hela mitt liv itu, precis allting rasade sönder och jag trodde jag skulle förblöda. Ditt hjärta hade slagit sina sista slag och du hade somnat in förevigt. Du andades inte mer, livet för dig var över nu. Du var den enda som höll mig i liv, du fick mig att orka trots du inte kunde se smärtan. Du fanns alltid där när allt var piss och du gav mig glass. Du hade verkligen ett hjärta av guld och jag skulle göra allt för att få dig tillbaka. Men jag ska inte ge upp, jag ska leva för dig! Bevisa att det går att överleva, göra något av mitt liv och hjälpa andra. Jag ska göra dig stolt!

Jag vet hur det är att förlora någon nära, hur jävla ont det gör. Hur smärtan fräter inombords och hur gärna man vill lämna denna jord. När du dog stod jag ensam kvar utan svar, du lämnade mig och hela livet brast. Mina tårar som sedan länge slutat rinna då mina föräldrar skadat mig därinne, flödade sönder. Bröt ihop helt. Tårarna ville inte ta slut, jag ville inte förstå, jag vill bara gömma mig i din famn. Du var som en mamma för mig, du betydde mer än mina självaste föräldrar och jag älskade dig så djupt. Jag vet innebörden av att förlora en förälder även om en farmor inte är samma sak, för mig är det. Saknaden är lika stor, smärtan plågar hela mig och allting kretsar kring dig.

Det som gör ondast är att jag aldrig mer kommer få se dig, krama dig, höra dina tröstande ord, sitta i din famn, i din närhet, känna tryggheten, att aldrig ens få säga att jag älskar dig. Att du helt enkelt är borta förevigt men kvar i mitt inre, i mina tankar varenda dag. Jag vet jag måste gå vidare o leva och det har jag gjort samtidigt som saknaden av dig är som tortyren i en storm. Jag skulle vilja berätta allt nu, allt som hänt som varit hemlig inombords! Hur mycket smärta han har planterat inom mig, hur han förstörde mitt liv, eller familjens alla svek o slag.

Jag är trött på att vara stark ensam utan dina änglavingar som borde ha varit här hos mig, sett mig och funnits där. Älskar dig så obeskrivligt mycket, varför kan du inte bara komma tillbaks! Snälla torka alla tårar, snälla snälla! Du betydde allt och jag glömmer dig aldrig! Du är fortfarande viktig!!! <3

Inte pessimistisk utan ärlig- det blir aldrig bra, lita på mig!

"Du är så himla stark gumman, det blir snart bra ska du se." Men om jag inte orkar vänta längre, om hoppet inte längre finns kvar. Jag är så himla trött på att höra att det kommer ordna sig och bli bra, för det blir det aldrig. Nu är jag inte pessimistisk utan mer ärlig för jag vet ju sanningen innest inne. Jag vet bäst, vad som kommer ske och inte utan att vara synsk. Min uppväxt kommer jag aldrig få tillbaka, min mamma kommer aldrig bli frisk eller som andra mammor ( även om hon blir bättre och någorlunda funktionell), att pappa alltid kommer vara speciell, ha sitt konstiga sätt och inte veta vad föräldraskap innebär, att sorgen efter farmor (extramamma) alltid kommer finnas kvar, att min lillasyster är i fel familjehem, att ingen tog det på allvar förrän brottet, att psykandet och slagen alltid kommer bestå, hur fan du kunde skada mig så.

Ibland önskar jag folk hade tagit mig på allvar från början, redan på dagis när allt startade och polisen o sjukhuset o barnhemmet. Men allt var precis som vanligt, innanför porten var vi som vem som helst. En helt vanlig familj, första misstaget. Men trots nedslag och polisanmälningar så ingen förändring, ingen reaktion, ingenting alls. Och vart fanns alla människor när man behövde dem som mest? Vem fanns för mig när jag behövde stöd, vem torkade mina tårar som slutat rinna då ni skadat mig för hårt? Vem? Mina farföräldrar var de enda jag någonsin hade + bästa vännen Phibi såklart!! Även om vi aldrig riktigt pratade om det!! Mamma är en idiot och dum i huvudet, det var allt som sades. Men den andra halvan var som bortblåst, det var hennes son och sånt pratade man inte om. Jag vågade aldrig prata om det, jag var alldeles för rädd. Ville inte såra.

En slutsats jag kan dra, det krävs ett brott för att socialen eller någon ska reagera och då står man där i chocktillstånd.."Vad hände där?" Även om det många gånger gör ont så verkar ingen vilja reagera, alla sluter ögonen och försvinner..så står man ensam med sina blödande sår som skaver.

Jag är en överlevare - ett maskrosbarn - en krigare!!

Smärtan tar ditt liv, våga skrika

Det var inte förrän jag själv stod där vid stupet och kollade ner, såg bortom den helvetes värld vi lever i. När jag inte längre stod ut, när mina ord inte hördes högt nog, när skriken i texterna dog. Att ständigt vara den som ingen brydde sig om, den som bara fanns för att finnas, helt utan mening. Jag var ensam, tystad i mörkret av skammens alla delar. Hatet och skammen som fanns där utan att jag riktigt visste varför många gånger. Fasaden dödade långsamt mitt inre efter alla saker som slutade i katastrof. Själen hade splittrat sig i tusen delar och var totalt kaos därinne, ångesten var bästisen. Jag hade packat hela min uppväxt i den där ryggsäcken, alla händelser och minnen jag vägrat dela med någon, tillslut spack den. Allt var fuckup.

Det tog tid men tillsist vågade jag prata, vågade öppna mig och berätta om smärtan som fanns inuti. Visa alla plågsamma skrik på pappret, alla texter i smärta, hjärtats glöd som slocknat. Hoppet som hade lämnat mig och tron på förändring som så många gånger svikit och övergivit min kropp en sista gång.

Att våga prata om sina upplevelser är sjukt viktigt, prata med någon som man litar på och har stöd ifrån. Man ska välja sina vänner med omsorg och vad man berättar för vem, haft så många falska som jag trodde var äkta. Ännu mera svek. Att våga öppna sig är sjukt svårt men med tiden går det! Att prata eller skrika ur sig smärtan genom texter eller ord är något vi måste för att må bra, annars dör vi sakta inombords. Vi delar våran smärta även om du inte känner trycket som bränner mot mitt bröst, hjärtat som slår sönder inombords eller hur klumpen i halsen kväver mig. Ibland måste vi ta till oss modet, sträcka på oss och be om hjälp för det är bara jag som går miste. Ber jag inte om hjälp fåår jag ingen och ingen kan någonsin veta om min situation om den inte blir sedd, ellerhur? Att lätta trycket och bara få prata ut och hoppas att någon förstår mig. Att våga är att chansa att bli nekad o missförstådd samtidigt som det är en chans att bli sedd och tagen på allvar.

Det tog många år innan jag kunde prata öppet om min uppväxt, innan jag insåg att jag har rätt att må bra och leva. Att mitt liv inte behöver begränsas av min familj eller att jag inte behöver prestera för att duga. Många år innan jag kunde börja tycka om mig själv igen efter familjens psykande. Idag pratar jag öppet om min uppväxt och snart ska jag ut och föreläsa på skolor om mitt liv! Intresserad av föreläsning, hör av dig!?

Det går att överleva alla nedslag, right? Det gjorde jag och tusentals andra maskrosbarn, kämpa med mig? Vi klarar allt tillsammans! Mig kan man alltid prata med!

Varför skulle just du dö, mamma?

Bakom varje framgång döljer sig ett nedslag, varför är det alltid så? Varför kan det aldrig någonsin bli bra på riktigt? Det sägs att man måste kämpa för det man vill, men när det inte räcker till? När blixten ändå slår ner och förstör våra liv, hur ska man orka kämpa då? Kämpa förgäves mot strömmen som aldrig ger med sig.

Jag känner en superstark person med ett hjärta av guld, som verkligen är hur underbar som helst. Någon som alltid finns där för andra samtidigt som hon kämpar för sig själv, sin tillvaro och sin familj. Alltid när hon når toppen av sin framgång drar någonting ner henne på botten igen, ett hinder, ett nedslag, ett slag i magen. Hela hennes tillvaro pendlar precis som balder på Liseberg, hela tiden upp och ner, men den slutar aldrig. Flickan är 17 år.

"Jag trodde att allt skulle bli bra nu, trodde att lyckan skulle hålla ett tag, att nu var allt påväg att lösa sig. Där trodde jag fel som så många gånger förr, det blev ännu ett nedslag och så stod hon på ruta 1 igen. >Fan<. Hon har världens bästa pojkvän och precis fått en lillasyster söt som socker, skolan går stressigt men bra. Hon reser mycket och har precis firat sin födelsedag utomlands, hur grymt är inte det kan man tänka sig? Hennes mamma försöker sluta dricka och har varit nykter ett ganska bra tag, hon är lycklig. Allt verkar vara ganska bra men så händer det ofattbara, något som kom och påverka hela hennes liv, hela världen bara rasar samman, hon går under. Hennes underbara mamma somnar in, slutar andas förevigt och försvinner ifrån oss. Hon förlorar sin mamma. "

(mina tankar ur flickans berättelse).

Det gör riktigt ont att skriva för jag vet precis hur jävla ont det gör, hur smärtan trycker på och tårarna som inte vill sluta rinna. Hur tankarna forsar runt, hur obeskrivligt och overkligt det känns, allt slutar existera och hur man börjar ljuga för sig själv.

Den här flickan är en av mina närmsta vänner trots att vi aldrig träffats i verkligheten, person jag inte skulle klara mig utan. Någon som finns där lika mycket för mig som jag för henne, en sann vän. Trots att en supertuff tid väntar kommer jag att finnas där, lyssna och trösta dig. Viktigast av allt jag lämnar dig aldrig, vi ska ta oss igenom tillsammans, ta min hand en gång och jag släpper den aldrig. Jag ska hjälpa dig upp, göra dig stark och stötta dig igenom allt. Glöm aldrig att du är helt enastående och sjukt underbar, den bästa som finns. Som en syster på avstånd, en familjemedlem, en vän för livet.

Jag tycker att vi alla ska visa lite omtankar och tända ett ljus för dig och din mamma! Visa att vi bryr oss och stödja dig på bästa sätt. Krama dig när vi kan och låta dina tårar rinna, låta oss torka dem och bara finnas. Låta dig veta att du är viktigast och älskad, att du ALLTID finns i våra tankar.

• JAG ÄLSKAR DIG!!!



• JAG INTE KAN LEVA UTAN DIG!



• DU ALLTID KOMMER FÖRBLI EN DEL I MITT LIV!

TILLSAMMANS BLIR VI TILL ÄLSKLING! JAG KOMMER FINNAS FÖR DIG TILLS MITT HJÄRTA SLUTAR SLÅ OM TUSEN ÅR! JAG BRYR MIG ALLTID, DU VET ATT JAG ÄLSKAR DIG!!!!

Jag ville dö, sluta existera

Jag vet inte hur många gånger jag har blivit nersparkad till markens hårda betonggolv, blivit liggande med blödande sår inombords. Känt mig värdelös och slutat tro på livets lycka som aldrig blivit till verklighet. Att ständigt känna ångesten och oron bulta så hårt inom mig, att aldrig känna minsta trygghet eller att kunna sova en hel natt. Det är så himla svårt att ta sig upp ur skiten när ingen sträcker ut sin hand och hjälper mig. Eller att ingen hör när jag plågsamt skriker på hjälp, alla sluter bara sina öron och vägrar lyssna.

Trots att jag länge försökte stå upp och vara stark föll jag till marken gång på gång utan att någon såg. Ensam försökte jag resa mig men föll direkt till botten, djupare för varje gång. Ångesten hade blivit min bästa vän och vi lekte dagligen ihop. Det är inte heller så lätt att vara stark när jag dagligen blir påmind om hur dålig jag är. Eller att höra att världen vore så mycket bättre om du inte hade funnits, även om formuleringen var annorlunda så är innebörden likadan. Att hur hårt man än kämpar så är det heller inte bra nog, du är inte bra nog, du är bara tjock och ett rent misstag. Det ger mig ju inte en anledning att kämpa utan snarare en att sluta, för jag duger ju inte. Jag orkade inte kämpa emot glöden och alla nedslag som dragit mig tillräckligt långt för att dö. Jag är ett barn och jag vill dö, det är inte rätt. Min familj fått mig att vilja dö, avsluta livet och aldrig mer finnas. Det är tufft att vara barn i en familj där man inte är välkommen eller önskad, där allt man gör bara är fel. Där jag är fel.

Även om jag många gånger ville dö, fly ifrån detta livet så gav jag aldrig upp för egentligen ville jag ju inte dö. Allt jag ville var att slippa leva på en plats där ingen bryr sig eller där man bara fick skit för allt. Jag kämpade mot vindens alla nedslag och tog mig igenom alla smällar trots att vägen har varit fruktansvärt lång. Jag klarade det, jag är stolt! Skulle jag låta mig dö, skulle allt gå förlorat, allt som jag åstadkommit vara förgäves. Allt skulle förr eller senare bara glömmas bort och folk skulle gå vidare utan mig. Jag har kommit för långt för att ge upp, jag har tagit mig igenom det svåraste och snart är jag fri. Kampen om friheten, att komma från helvetet har lyckats efter en lång och hård väg. Jag är den enda som kan styra över mitt liv och nu när jag inte längre behöver stå inför dessa grymma omständigheter kan jag börja leva. Du tog min barndom och gav mig allt ett barn aldrig vill ha, allt jag inte var värd. Men visst en erfarenhet för livet och tacksam, samtidigt som jag skulle kunna klara mig utan den.

Allt jag förutsätter mig kommer att lyckas från och med nu, det vet jag det är sant! Jag tror på mig själv och har alla förutsättningar i världen. Jag älskar mitt liv och tänker inte sörja över det förflutna.

Ditt missbruk kväver mig

"Jag släpar benen när jag går hem från skolan med ett hav känslor som gungar i magen, tusen tankar som svävar runt i huvudet. Ju närmre dörren jag kommer desto mer börjar hjärtat slå, klumpen i halsen håller på att kväva mig. Jag kan inte andas, trycket över bröstet blir allt starkare och hjärtat slår som om det vore de sista. När jag går in i lägenheten och får se min pappa sitta där i fåtöljen igen med flaskan i handen, blir jag alldeles blek inuti. Hela kroppen fylls med hat och besvikelse, varenda del känns som förlamad. Smiter in på mitt rum i hopp om att få vara ifred för en stund, men kort efter står han där bankar och hotar att slå in dörren."

Hur mycket jag än vill kan jag inte göra min pappa frisk, alkoholism är en sjukdom. Något som jag med tiden har accepterat. Men att leva tillsammans med en person som missbrukar skapar väldigt mycket ångest och framförallt skam. Ofta får man ta mycket ansvar både i hushållet och oroar dagligen sig över sin förälder, speciellt om den är deprimerad också. Min pappa är svårt deprimerad, har panikångest och är alkoholist, vilket gör det väldigt svårt att vara just barn. Jag har rättigheter som säger att jag har rätt till en trygg tillvaro och få vara barn utan ansvar för min förälder. Jag har rätt att må bra trots andra mår dåligt.

Saker som kan vara bra att veta:

• Det är inte mitt fel att min förälder missbrukar.


• Jag kan inte göra min pappa frisk.


• Det är inte min pappas avsikt att skada mig.


• Jag har rätt att må bra trots att min pappa dricker.


• Jag har rätt till en drogfri uppväxt.


• Jag har rätt att be om hjälp även om ingen tar det på allvar.


• Det är tillåtet att prata om missbruket trots att skammen är stor.


• Jag har rätt att känna mig trygg och älskad även om detta inte efterlevs.

Tänk att vara 14 och inte vilja leva

År 2007 höll mitt liv på att nå sitt slut, då hade alla nedslag brutit ner mig till lägsta plan. Livslusten hade försvunnit och hittade ingen mening att fortsätta kriga när det aldrig blev bra, hur hårt jag än slet. Jag kämpade ensam emot glöden som höll på att slockna, endast 14år gammal. Men att leva i en kaosartad värld och ständigt känna oron och ångesten strypa en inifrån tar på krafterna. "Varför kan inte allt bara bli som vanligt igen? Jag orkar inte mer nu, du bara sitter där på golvet med flaskan i handen och skriker på mig. Snälla pappa sluta dricka och hjälp mig att leva, jag har också ont. Vi klarar det tillsammans om du bara släpper in mig, du måste bara se mig. Jag orkade inte gå till skolan idag och inte igår men imorgon ska jag försöka en stund i alla fall. Det är så jävla svårt med så mycket ångest som skaver inom mig och all oro som kretsar kring dig och mamma. Sen allt annat som är fuckup, jag orkar fan inte! " Det är så himla svårt att ensam kriga sig genom dagen utan stöd, eller när ingen vuxen lyssnar när man skriker på hjälp. När man är i den situationen blir man tillslut så livsdöd att värdelösheten och frustrationen vinner, tillslut orkar man inte längre. Då är självmord en sista utväg tror man men det är fel för man vill ju inte dö? Det är ett skrik på hjälp, en vädjan om förändring. Såklart att jag ville leva men inte i den värld jag befann mig, ville bara stänga ögonen en sista gång och vakna upp från mardrömmen. Självmord är aldrig en lösning, det är bara du som förlorar om du ger upp. Det är dina drömmar som krossas och du som går under, ditt liv som försvinner. Ska du verklingen låta din uppväxt döda dig? Knappast! Jag överlevde, våga kämpa med mig? Tillsammans klarar vi allt! Ta min hand så hjälper jag dig!

"Varför just jag?"

"Varför just jag?" Den frågan har jag ställt mig många gånger utan att att hitta svar. Varför ska just jag ha det såhär, varför måste pappa dricka eller varför skulle mamma bli sjuk? Varför skulle jag bli slagen, eller psykad så hårt? Varför fanns ingen till hands när jag låg med blödande sår inom mig? Sår som med tiden hade uppstått av allt kaos omkring, ett trasigt inre, en trasig själ, ett trasigt jag. Men trots allt har det blivit människa av mig med, ellerhur? Även om jag inte haft någon som funnits där som jag mest av allt hade behövt klarade jag mig otroligt nog.

Har ofta fått höra att det är ett under att jag lever och det är så sant! Jag hade tröttnat på vindens alla nedslag och blixten som aldrig gav med sig, när det aldrig blev bra. Men jag är en fighter..jag gav aldrig upp även om jag många gånger ville, när hoppet hade övergivit min kropp. Min lillasyser på idag 5år fick mig att kämpa, jag var fast besluten över att inte svika henne. Hon blev min livsglöd tills jag var stark nog att leva för mig själv. Hon var det enda jag hade som spelade roll, det enda viktiga i mitt liv.

Men det smärtsamma, jobbiga helvetet jag levde i under många år gjorde mig bara starkare! Jag är ett maskrosbarn just för att kunna hjälpa andra i samma situation, jag är ett stolt sådant. Att vara maskrosbarn har många fördelar men samtidigt många smärtsamma nackdelar. Jag tänker inte sluta hjälpa ungdomar förrän mitt hjärta slutar slå. Så svaret på frågan är enkelt det kan jag se först nu..just för att kunna vara ett bra stöd och hjälpa andra!!

Sara Dahlqvist -världens bästa person! -Tack maskrosbarn!

År 2010 träffade jag en av mina idag närmsta vänner, som jag vill tacka Maskrosbarn för. Jag mötte för första gången på länge en sann vän, någon som var äkta. Någon som stannade kvar när blixten slog ner och fanns där och lyssnade. Någon som förstod. Sara du är den bästa som finns!! Du anar inte hur glad jag är över att ha dig i mitt liv. Du är verkligen en änglasjäl fylld av käärlek och vänskap. Så fin och omtänksam i alla lägen samtidigt som det kan vara fuckup kring dig!! Ändå ställer du upp och lyssnar, försöker förstå. Det är verkligen en gåva att ha en person som du i mitt liv, du ger mig så himla mycket!! Glädjespridaren nr 1, du gör mig så himla lycklig!! Tillsammans klarar vi allt för vi är bäst inte sant? Precis som jag alltid ställer upp på dig och gör allt jag kan för att finnas till!! Jag bryr mig mer än allt om dig och vet att du kommer gå hur långt som helst. Du behöver inte tveka för så länge vi håller ett stadigt grepp om varandras händer kommer vi att gå långt och lyckas med allt!! DU är en av det bästa sakerna som någonsin hänt mig!! DU kommer förevigt att vara en viktig del av mig och mitt liv så länge du tillåter. Du är otroligt viktig för mig och ett liv utan dig är inget liv. Jag tänker aldrig lämna dig!! Älskar dig extremt mycket lillasyster!! Saknar sönder dig mitt älskade hjärta!!!

Träning är mitt liv!

Har kommit in i en period där träningen är mitt liv, tränar verkligen sönder mig själv. Har fått för mig att cykla till skolan 2,5 mil, blir 17 mil i veckan och dessutom träna 5 pass. Och när jag väl bestämmer mig så blir det så, precis som idag. Dels så skulle jag typ dö om jag ska kvävas på en spårvagn nu när sommarn är påväg. Personligen tycker jag det är superskönt att träna och väldigt bra motion samtidigt som man får massa energi.

Jag tränar för att må bra, för jag vill vara i form, för att kunna tycka om mig själv. Känner mig så onyttig när jag inte kan träna, då alla förkylningar förstör mina dagar. Nästan så man får panik då.

Jag älskar mig själv, men ännu mer när jag får möjlighet att träna för då känner jag mig bäst!

Taggad inför lovet

Nu är det ett bra tag sedan jag bloggade här men haft fullt upp!!!

Imorgon är sista dagen innan påsklovet vilket känns kanonbra, är sjukt taggad inför lovet. Har blivit så mycket som jag vill göra om ändå budgeten hade velat samma sak. Jag vill att Saris kommer ner till Götet så jag kan lära henne ett och annat!! Du anar inte hur mycket som väntar dig när du väl kommer, sen vill jag till Stockholm o Danmark med:)

Medicinredovisning om MS sjukdomen, kan väl bara säga att jag inte är helt förberedd men ska göra mitt bästa.