Tänk att vara 14 och inte vilja leva

År 2007 höll mitt liv på att nå sitt slut, då hade alla nedslag brutit ner mig till lägsta plan. Livslusten hade försvunnit och hittade ingen mening att fortsätta kriga när det aldrig blev bra, hur hårt jag än slet. Jag kämpade ensam emot glöden som höll på att slockna, endast 14år gammal. Men att leva i en kaosartad värld och ständigt känna oron och ångesten strypa en inifrån tar på krafterna. "Varför kan inte allt bara bli som vanligt igen? Jag orkar inte mer nu, du bara sitter där på golvet med flaskan i handen och skriker på mig. Snälla pappa sluta dricka och hjälp mig att leva, jag har också ont. Vi klarar det tillsammans om du bara släpper in mig, du måste bara se mig. Jag orkade inte gå till skolan idag och inte igår men imorgon ska jag försöka en stund i alla fall. Det är så jävla svårt med så mycket ångest som skaver inom mig och all oro som kretsar kring dig och mamma. Sen allt annat som är fuckup, jag orkar fan inte! " Det är så himla svårt att ensam kriga sig genom dagen utan stöd, eller när ingen vuxen lyssnar när man skriker på hjälp. När man är i den situationen blir man tillslut så livsdöd att värdelösheten och frustrationen vinner, tillslut orkar man inte längre. Då är självmord en sista utväg tror man men det är fel för man vill ju inte dö? Det är ett skrik på hjälp, en vädjan om förändring. Såklart att jag ville leva men inte i den värld jag befann mig, ville bara stänga ögonen en sista gång och vakna upp från mardrömmen. Självmord är aldrig en lösning, det är bara du som förlorar om du ger upp. Det är dina drömmar som krossas och du som går under, ditt liv som försvinner. Ska du verklingen låta din uppväxt döda dig? Knappast! Jag överlevde, våga kämpa med mig? Tillsammans klarar vi allt! Ta min hand så hjälper jag dig!