Jag ville dö, sluta existera

Jag vet inte hur många gånger jag har blivit nersparkad till markens hårda betonggolv, blivit liggande med blödande sår inombords. Känt mig värdelös och slutat tro på livets lycka som aldrig blivit till verklighet. Att ständigt känna ångesten och oron bulta så hårt inom mig, att aldrig känna minsta trygghet eller att kunna sova en hel natt. Det är så himla svårt att ta sig upp ur skiten när ingen sträcker ut sin hand och hjälper mig. Eller att ingen hör när jag plågsamt skriker på hjälp, alla sluter bara sina öron och vägrar lyssna.

Trots att jag länge försökte stå upp och vara stark föll jag till marken gång på gång utan att någon såg. Ensam försökte jag resa mig men föll direkt till botten, djupare för varje gång. Ångesten hade blivit min bästa vän och vi lekte dagligen ihop. Det är inte heller så lätt att vara stark när jag dagligen blir påmind om hur dålig jag är. Eller att höra att världen vore så mycket bättre om du inte hade funnits, även om formuleringen var annorlunda så är innebörden likadan. Att hur hårt man än kämpar så är det heller inte bra nog, du är inte bra nog, du är bara tjock och ett rent misstag. Det ger mig ju inte en anledning att kämpa utan snarare en att sluta, för jag duger ju inte. Jag orkade inte kämpa emot glöden och alla nedslag som dragit mig tillräckligt långt för att dö. Jag är ett barn och jag vill dö, det är inte rätt. Min familj fått mig att vilja dö, avsluta livet och aldrig mer finnas. Det är tufft att vara barn i en familj där man inte är välkommen eller önskad, där allt man gör bara är fel. Där jag är fel.

Även om jag många gånger ville dö, fly ifrån detta livet så gav jag aldrig upp för egentligen ville jag ju inte dö. Allt jag ville var att slippa leva på en plats där ingen bryr sig eller där man bara fick skit för allt. Jag kämpade mot vindens alla nedslag och tog mig igenom alla smällar trots att vägen har varit fruktansvärt lång. Jag klarade det, jag är stolt! Skulle jag låta mig dö, skulle allt gå förlorat, allt som jag åstadkommit vara förgäves. Allt skulle förr eller senare bara glömmas bort och folk skulle gå vidare utan mig. Jag har kommit för långt för att ge upp, jag har tagit mig igenom det svåraste och snart är jag fri. Kampen om friheten, att komma från helvetet har lyckats efter en lång och hård väg. Jag är den enda som kan styra över mitt liv och nu när jag inte längre behöver stå inför dessa grymma omständigheter kan jag börja leva. Du tog min barndom och gav mig allt ett barn aldrig vill ha, allt jag inte var värd. Men visst en erfarenhet för livet och tacksam, samtidigt som jag skulle kunna klara mig utan den.

Allt jag förutsätter mig kommer att lyckas från och med nu, det vet jag det är sant! Jag tror på mig själv och har alla förutsättningar i världen. Jag älskar mitt liv och tänker inte sörja över det förflutna.