Smärtan tar ditt liv, våga skrika

Det var inte förrän jag själv stod där vid stupet och kollade ner, såg bortom den helvetes värld vi lever i. När jag inte längre stod ut, när mina ord inte hördes högt nog, när skriken i texterna dog. Att ständigt vara den som ingen brydde sig om, den som bara fanns för att finnas, helt utan mening. Jag var ensam, tystad i mörkret av skammens alla delar. Hatet och skammen som fanns där utan att jag riktigt visste varför många gånger. Fasaden dödade långsamt mitt inre efter alla saker som slutade i katastrof. Själen hade splittrat sig i tusen delar och var totalt kaos därinne, ångesten var bästisen. Jag hade packat hela min uppväxt i den där ryggsäcken, alla händelser och minnen jag vägrat dela med någon, tillslut spack den. Allt var fuckup.

Det tog tid men tillsist vågade jag prata, vågade öppna mig och berätta om smärtan som fanns inuti. Visa alla plågsamma skrik på pappret, alla texter i smärta, hjärtats glöd som slocknat. Hoppet som hade lämnat mig och tron på förändring som så många gånger svikit och övergivit min kropp en sista gång.

Att våga prata om sina upplevelser är sjukt viktigt, prata med någon som man litar på och har stöd ifrån. Man ska välja sina vänner med omsorg och vad man berättar för vem, haft så många falska som jag trodde var äkta. Ännu mera svek. Att våga öppna sig är sjukt svårt men med tiden går det! Att prata eller skrika ur sig smärtan genom texter eller ord är något vi måste för att må bra, annars dör vi sakta inombords. Vi delar våran smärta även om du inte känner trycket som bränner mot mitt bröst, hjärtat som slår sönder inombords eller hur klumpen i halsen kväver mig. Ibland måste vi ta till oss modet, sträcka på oss och be om hjälp för det är bara jag som går miste. Ber jag inte om hjälp fåår jag ingen och ingen kan någonsin veta om min situation om den inte blir sedd, ellerhur? Att lätta trycket och bara få prata ut och hoppas att någon förstår mig. Att våga är att chansa att bli nekad o missförstådd samtidigt som det är en chans att bli sedd och tagen på allvar.

Det tog många år innan jag kunde prata öppet om min uppväxt, innan jag insåg att jag har rätt att må bra och leva. Att mitt liv inte behöver begränsas av min familj eller att jag inte behöver prestera för att duga. Många år innan jag kunde börja tycka om mig själv igen efter familjens psykande. Idag pratar jag öppet om min uppväxt och snart ska jag ut och föreläsa på skolor om mitt liv! Intresserad av föreläsning, hör av dig!?

Det går att överleva alla nedslag, right? Det gjorde jag och tusentals andra maskrosbarn, kämpa med mig? Vi klarar allt tillsammans! Mig kan man alltid prata med!