Eliiiiise - snälla kom tillbaks!!?

Jag skulle göra allt i världen för att få dig tillbaks, bara få höra din röst en sista gång. Höra dina vackra ord, förstående, tröstande och kärleksfulla. Vill ha dig hos mig, i min famn bara att du finns här. Vi målade upp livet tillsammans, målade våra drömmar i starka färger, målade hela världen med kärlek. Övergav alla skitiga delar av vårt liv med färg, så vackert. Men vad är det för mening om du ändå skulle försvinna, inte frivilligt men för snabbt. Jag förstår inte varför världen skulle bedröva dig på livet, när det nyss hade börjat. När molnen snart skulle lägga sig och du skulle ta över. Ta kontrollen över ditt eget liv, skapa din framtid och göra det som var meningsfullt för dig. Men vart försvann du? Varför kunde du inte ha stannat iallafall lite till, bara ett tag men helst för alltid.

Jag behöver dig så otroligt mycket i mitt liv, du är den starkaste och vackraste stjärnan som lyser så starkt. Hoppas du har det bra där du är, att du inte längre behöver ha ont för nu vet jag vad du gått igenom och det känns. Praktiserar med barncancer och jag vet älskling. Vet allt. Det är en sanning som gör ont att veta att du behövt genomlida plus allt annat som redan hänt. Inte rättvist, ibland önskar jag vi kunde byta att jag fått ta dina smällar. Allt jag ville var att ge dig allt, göra allt bra, finnas på samma sätt som du gjort för mig men jag kan inte. Ville bara se dig lycklig, se dina drömmar gå i uppfyllelse, vara med dig, älska dig.

Det känns så jävla tungt att du inte finns kvar, att inte kunna nå dig aldrig någonsin igen. Jag vill inte, kan inte förstå. Snälla kom hem igen! Tårarna blir till floder och allt bara känns så fel. Men jag måste vara stark och rycka upp mig,jag ska leva för dig. Du finns alltid hos mig, i mina tankar, i mitt hjärta, i min själ. Utan dig är jag så ensam och tom <3 Önskar dig hem igen Elise, du är den bästa och mest fantastiska person jag någonsin träffat. Så otroligt klok, omtänksam och helt otroligt STARK. Så superduperunderbar. Älskar dig av hela mitt hjärta, saknar dig så otroligt mycket älskling <3 <3 <3

Trasig dikt

Jag önskar du kunde se mig,
istället för att trycka ner mig.
Sluta kalla mig alla hårda ord,
såga sönder själen inifrån.
Vill kunna känna mig stolt och bra,
inte höra hur jag förstör varenda dag.
Hur allt skulle bli bra,
om jag inte längre fanns här idag.
Det är så svårt för andra att se,
hur jävla fel allting e.
Önskar verkligen ni kunde acceptera mig,
låta mig vara den jag e.
Inte hata sönder mig utan förstå,
hur jävla mycket smärta ni ger mig ändå.

Till dig älskade Ann-Sofie Larsson - Du är kärlek

Måste bara få lätta mitt hjärta och skriva detta till en fantastisk person, rädd att hon inte riktigt vet om det. Till dig Ann-Sofie Larsson <3 Så himla fantastisk och stark, du är kärlek, så betydelsefull och bäst. <3 Hatar avståndet så mycket. <3






Du är så himla klok och bra,
jag saknar dig i varje andetag.
När du ler vet jag det är äkta,
för dina tårar signalerar mycket smärta.
Jag vill bara göra allt bra,
få dig att känna kärlek och
lycka varje dag.
Göra allt okey,
berätta hur mycket jag älskar dig.
Få dig hel,
skydda dig från alla problem.
Bara hålla dig i min närhet,
ge dig massa kramar och kärlek.
Låta dig vara den du e,
stötta dig när nåt är fel.
Så fantastisk och stark,
önskar jag kunde krama dig inatt.
Varje dag, så himla underbar,
betyder mest, du är bäst.
Mitt hjärta kommer aldrig sluta slå för dig,
för du betyder otroligt mycket för mig.
Kärlek till dig för du är älskad av mig <3

Jag vill...men jag kan inte

Jag vill..men jag kan inte.
Jag kan...men jag orkar inte.
Jag försöker..men misslyckas.
Misslyckas...försöker.
Vill lyckas bra..men är för trött idag.


Det är så himla svårt att sätta ord på allt som bråkar i livet nu, alla fel som är, allt jag inte gör eller är. Saker jag vill förändra, saker jag hatar, saker folk tvingar mig att göra eller vara. Vill kunna känna mig stolt över alla bra saker jag gör, inte hata det som finns kvar. Allt jag inte kan uppnå, allt som inte går nu, allt här hemma som går fel. För det är klart jag vill lyckas bra, stå ut sista tiden i skolan, all press, alla jobbiga människor, alla höga krav. Men hur lätt är det när du inte finns kvar.

Allt känns så ovisst trots att jag vet vad jag vill, frågan är bara hur man ska komma dit. Vilka vägar jag ska välja, över vilka broar jag ska klättra, vilka diken jag ska hoppa över och vilka människor jag ska kasta bort.

Du gav mig livet men tog resten ifrån mig

"Du gav mig livet men tog resten ifrån mig"

Ni skapade mig till världen, gav mig livet men övergav mig i en kaosartad värld utan hopp. En plats som var förutdömd att misslyckas på, en plats som skulle ha kunnat blivit min död. En plats bakom molnen där solen aldrig går upp mer. En frizon. Men skulle man behöva ge upp allt på den plats man är på, för att få andas? Få lite plats, lite tid och fritid för att kunna växa. Är det för mycket begärt? Ni lämnade mig i kaos, en alkoholiserad farsa som inte ens känner igen sitt eget barn, en svårt psykiskt sjuk morsa, daglig misshandel, sexuella övergrepp (inte av familj), kidnappningar, bråk, morsan som kommer till skolan, tar stryptag på lärare inför alla. Att behöva städa hos släktingar för att ha råd till mat när pappa inte handlade. Vad är det för liv? Eller att sitta inlåst på sitt rum till någon hotar att slå in den? Hur ska man kunna leva då? När man inte har någon? Vänner men ni fattar. Denna värld blev jag född till, rättvis avgör själv?

Jag valde inte att födas hit, inte att födas alls. Ingenting av det här har jag valt, för ingen skulle någonsin vilja trampa i mina fotspår. Ingen. Men jag gjorde inget fel, det här är inte mitt fel. Jag orsakade inget av detta. Jag kan inte förändra någon annan än mig själv, jag kan inte göra dem friska, inte heller ge dem ett bättre liv om de inte själva vill det. Min mamma kommer aldrig bli frisk, det är ett faktum jag måste leva med. Men jag klandrar heller ingen, det är varken mitt eller deras fel. Jag älskar mina föräldrar....men jag hatar det dem ibland gör..! Jag vet att ni fattar.

Klart som knasbollen det medför frågor....men varför?

"Varför just jag? Varför hjälpte läkarna inte mamma? Varför såg ingen hur deprimerad min pappa var? Varför märkte ingen pappas missbruk? Varför lyssnade ingen på mig? Varför ville ingen hålla i min hand när allt gick sönder, mer än du? Hur kunde alla se på när jag föll till marken? Hur kunde ni tillåta det som hände hända? Hur kunde ens pappa tro att man ljuger om en sån sak? Varför kunde jag inte säga emot? Varför misshandlade ni mig varje dag? Varför hörde ingen mitt skrik på hjälp? Varför tvingades jag låsa in mig varje dag efter skolan för att kunna leva? Varför levde jag under ständigt hot? Varför dog du? Varför kunde du inte tycka om mig? Var jag inte värd det? Varför var jag bara en ful, äcklig hora för dig? Varför övergav du mig i en annan stad? Varför blev jag kidnpappad? Varför sviker alla? Varför finns det ingen som förstår, på riktigt? "

Listan skulle kunna göras lång, betydligt mycket längre och detaljrikare. Men nej.

Är så himla besviken på världen, på människor som lovar saker som sedan inte kan hållas. Eller lovar att finnas och bry sig när det helt och hållet skiter i det. Vissa som jag trodde var äkta, vissa som jag trodde förstod och brydde sig. Men nej. Ni behöver inte vara delaktiga i mitt liv längre, ni är ingenting. Luft. Varför ska jag finnas för folk som inte förtjänar mig, eller gör mig illa. Det är mitt ansvar att välja bort människor som inte är bra för mig. Jag tänker inte bry mig..ni är lika lite för mig som jag är för er...om inte mindre eller ingenting alls.

18års krisen den värsta?

Jag har planerat och ändrat mig tusen gånger om vad jag vill bli, hur jag vill leva och vara. Försökt placera mig i en framtid där jag lever det liv jag vill leva, mitt liv. Men det har varit svårt att hitta något som känns rätt, förrän nu. Jag vet ju mina drömmar och mål men det finns hinder i allt. Hinder som medför både negativa o positiva saker.

När jag var mindre sa jag alltid att jag var vuxen men nu när jag väl är det, känns det inte så. Har fyllt 18år men inte är det frid och fröjd för det, bara för man är myndig. Fri på pappret, vuxen. Någon sa till mig att detta skulle vara den värsta krisen man kan gå igenom. Att inte längre vara ungdom men inte heller vuxen..men hur ska man då bete sig? Vem är man? Vad vill jag göra med mitt liv? Att separera från sina föräldrar, stå på egna ben i kanske en helt främmande stad. Att vara fri men ändå så ensam. Styra över sitt eget liv på riktigt, vara så oberoende av någon.

Fast nu är vi här:
* fortfarande student på gymnasiet, fortfarande ständigt plugg, stressande prov, ämnen o jobbiga lärare som fattar nada.

* Oro inför högskolan, att inte komma in då intagningpoängen är höga.

* Återupptagit kontakten

* Kämpar för min egen rätt till min syster 5år

* Projektarbetet

* Tar bort folk som inte är värda att finnas i mitt liv

* Skriver på min bok

* Försöker ge min mamma meningsfulla dagar, då menar jag göra saker som hon gillar, se till att hon inte sover bort sitt liv. Jag kan inte göra henne frisk, det vet jag ju men ge henne lycka är väl aldrig fel.

* Bygga upp något som raserades for long time ago

* Flytta hemifrån, byta stad

* Kompisens bortgång

* Familjen

* Mamma som snart kanske flyttar


Det kan vara väldigt svårt att som ung vuxen veta hur man vill ha sitt liv, vad man vill göra eller vem man vill vara. Eller att stå inför valet att plugga på högskola i en ny stad där du inte känner nån, flytta hemifrån. Bara för att man blir vuxen blir allt inte enkelt, utan snarare svårare, då är du ensam. Ta vara på den tid du har kvar som barn för den kommer inte åter.

"Tro på dina drömmar och våga förverkliga dem."

Elise- kom tillbaks till mig!

Det är så jävla sjukt allting, jag fattar inte hur allt kunde gå så fel. Varför skulle den finaste ängeln som någonsin existerat behöva vila så ung? Varför skulle all skit drabba just henne? Varför? Jag känner mig alldeles tom, vilsen och ensam.

Känns precis som världens värsta mardröm som jag mest av allt vill vakna upp ur nu. Jag lovade dig att allt skulle bli bra, så länge vi hade varandra. Vi tog igenom oss eld och vatten, fanns där och stöttade varandra. Men helt plöstligt fanns du inte längre kvar på den plats du var ämnad att vara på. Du hade lämnat livet här på jorden, lämnat alla drömmar, allt som du skapat, allt som var viktigt för dig.

Att cancern skulle ta det fina gjorde ont i så många, många tårar som faller för dig. Du lämnar ingen oberörd, den fantastiska och mest kärleksfulla personen i hela världen. Den starkaste och modigaste, den som fick mig på humör, lyste upp mina dagar, fick mig att orka när det var tungt. Det är jättesvårt och ofattbart att du inte kommer kunna finnas vid min sida på samma sätt, inte kunna höra dina ord, eller uppfylla våra drömmar tillsammans. Inte få krama dig eller berätta hur sjukt underbar du är.

Men jag hoppas du finner frid hos din mamma där du är, även om jag hade gett allt för att få dig tillbaka. I mitt hjärta kommer du alltid vara den bästa, viktigaste och mest betydelsefulla. Jag älskar dig så himla mycket gumman och det gör så ont. fattar inte hur jag ska klara detta utan dig!! Du sa att du va vinden och jag känner dig hela tiden och det regnar så mycket så jag vet att du älskar mig. Du var min syster och förblir den finaste ängeln <3

Vila i frid ELISE HUSEBY!!! <3

Så jävla starkt av oss

Jag fattar inte att jag är vaken än, jag borde ju sova, borde ha pluggat mer effektivt till provet. Det finns så mycket man borde men som man ändå inte gör, saker som är viktiga men som ända åker ut i sanden. Men ibland står tiden helt stilla, precis som att allt slutade existera bara för en stund. Man ligger och tänker på saker som slutat i katastrof eller måste göras, det är svårt att känna sig lugn inombords då. När allt är kaos eller när man står själv i ett vägskäl men många olika vägar att gå. Beslut som måste fattas, konsekvenser av sitt handlande.

Det är starkt att gå till skolan trots att inget är normalt hemma, att inte veta vad som väntar när man kommer hem, vad man kommer hem till. Och alla känslor som gungar i magen för så många, ångesten som vägrar släppa. Trots det sitter vi kvar i klassrummet och står ut, kanske inte får gjort ett endaste mattetal på lektionen. Men vi var där. Lärarna stör jag mig på ganska mycket ibland, de begär så mycket trots att de vet hur tufft de är hemma. Precis som att allt var som vanligt, att alla kan. Utan någon sorts medlidande, utan att de ens frågar hur vi mår. Eller när folk blundar när man mår dåligt eller försöker förklara. Det är otroligt krävande. Krävande att möta världen ensam, öga mot öga. Dag för dag i hopp om att överleva, vilket är sjukt svårt många gånger.

Ge aldrig upp! Våga möta morgondagens alla hinder för att nå framtidens all lycka.

Blev svag av att vara stark

Det var inte förrän jag stod där på vid stupet och tittade ner, jag insåg hur sårad jag var. Hur min familj hade skadat mig, all skit som hade hänt som fick mig att vilja dö. Fast egentligen var det bara ett rop på hjälp..en vädjan om förändring..en sprucken själ. Jag var så fruktansvärt trött på att vänta, kämpa emot någonting som faktiskt inte kunde förändras. Jag kunde inte förändra mina föräldrar. Kunde inte få pappa sluta dricka eller bota min mammas Bipolära sjukdom, det var omöjligt. Men det var inte förrän på senare år jag insåg det, för ingen hade någonsin sagt att mamma var sjuk. För mig hade min familj varit precis som alla andra, trodde jag trots att de gjorde konstiga saker. Det som var normalt i mina ögon var onormalt i andras, men ändå stod jag ensam på en väg utan solsken. Det var fel, jag blev lämnad i en värld fylld med sorg, ett helvete, en kaosartad tillvaro trots allt.

I texterna skrek jag ut så mycket smärta som orden inte kunde få ut, men ingen lyssnade. På socmötena var allt jag ville ha, kärlek, regler, gränser eller bara det att få mat när jag kommer hem. Ville inte sitta med ångestklumpen i skolan när mamma är där som alltid och skämmer ut mig, inte när jag går hem, inte när pappa är så full att han inte vet vem hans dotter är? När mamma har världens mani som inte togs på allvar förrän det var på tok försent? Och tvångsintagningar på psyket inte ha kontroller, för mamma är ju inte sjuk? Hon ska inte äta medicin för hon är ju inte sjuk? Sen åter tillbaks i manins värld, en fara för sig själv och andra..den kategorin är passerad för längesen. Men vem bryr sig? Känns nästan som man skulle behöva avlida innan någon reagerar, det är sjukt. Ville ju bara få vara just barn men det var det ingen som tillät, vuxen sen 11års ålder. Chans efter chans..jag flyttade ingenstans. Jag var inte värd att få det bra, var inte värd förutsättningarna att lyckas...för jag var ju ett misslyckande...ett misstag som du sa pappa?

Men oavsett de förutsättningar som aldrig tycks ha existerat tog jag mig igenom allt även om vägen har varit hård och lång. Jag lät aldrig hoppet dö ut även om det var svagt många gånger. Svagt nog att vilja ge upp, sluta vandra, sluta vara stark. Men nu är jag här, 18år och lever livet, det finns en sol på andra sidan. Jag hittade lyckan i allt kaos, jag hittade tillbaka till mig själv, fann min mening i livet, accepterade de gamla och siktar mot framtiden. Växer starkare för varje dag, om ett år läser jag på Högskolan till socionom i någon annan ort än Göteborg. Du ser, det går att göra precis allt, enda du behöver är viljan. Inget är omöjligt, endast du sätter gränser.

Dröm inte ditt liv, lev dina drömmar:)

Ingen är värd Cancer!! ...världen är sjuk!

Jag vet faktiskt inte vart jag ska börja, finns det någon enkel sådan? Att ha beskedet stämplat i pannan, det gör så ont. Ont att andas och förstå hur du mår, att du fick cancer i år. Världen är så himla fel, orättvis och idiotisk. Allt händer alltid de bästa personerna, varför är något jag inte förstår. Du är den starkaste personen jag någonsin träffat, världens bästa, underbaraste och helt klart vackrast. Du kämpar mot cancern som försöker bryta ner dig, så himla grym och fantastisk. Jag vill att du ska veta att jag alltid kommer att finnas för dig i alla väder och dagar, alla motgångar och se alla framgångar stråla igenom. Tillsammans klarar vi allt, det lovade jag och jag ska göra allt för att de ska förbli så. Skulle vilja hålla din hand om inte avståndet hade förstört allt. Jag vill bara krama dig och lova att allt blir bra igen, att det bara var en hemsk mardröm.

Jag minns när vi pratade om framtidsdrömmar på msn, hur vi skulle bo i samma stad inom 5år, eller efter studenten, leva livet, plugga till socionom och ha sjukt kul. Resa överallt och hjälpa andra unga men hur ska allt bli nu? Allt känns så fel och oförutsägbart, ovisst och åt helvete orättvist. Du som bara fyllt 17år ska inte ens veta vad cancer är, inte behöva genomlida detta, framförallt inte ha cancer. Vad är det för fel på världen? Varför kan inte alla knäppgökar få dessa åkommor istället för de mest fantastiska? SÅ JÄVLA ORÄTTVIST!! Men tanken skrämmer mig lika mycket som dig…att tänk om..! Det gör så ont, det går inte att beskriva, det är inte rätt, jag vill inte tänka så, jag vill bara att tiden ska dras tillbaka, att cancern slutar existera, att allt ska vara bra. DU är värd att få det bra, du är värd precis allt och jag önskar över hela mitt hjärta att du besegrar den, att den kommer att försvinna och du lever ett underbart liv. Ett liv tillsammans med vänner, en familj som gör dig lycklig, ett glädjefullt liv och med världens bästa pojkvän. Vill att du ska veta att jag kommer aldrig att lämna dig! Du är viktigast i mitt liv just nu, en av de mest betydelsefulla personerna i mitt liv och den mest fantastiska. Jag håller hårt i dina ord, tror på de du sa :” det kommer att ordna sig, jag kommer tillbaka starkare än någonsin! ”

Hade aldrig suttit här och gråtit när jag skrev detta, om du inte varit så betydelsefull och viktig för mig. I mitt hjärta kommer du alltid ha störst plats. Tack för alla gånger du funnits för mig, så tacksam för att du finns i mitt liv. Kommer stå vid din sida och finnas för dig tills mitt hjärta slutar slå. Du är värd allt! Hade jag kunnat hade jag gjort allt för dig, gett dig tillbaka det enda du vill ha! Jag älskar dig gumman! <3

Mitt leende har alltid varit fejk

"Jag skrattade hela tiden men jag väl sällan lycklig". Man skrattar för att man är glad eller tycker att något är roligt, right? Men jag gjorde det för att skydda mig, skydda mitt psyke från att gå sönder. Dölja min osäkerhet, jag visste inte om det var roligt, om folk tyckte om mig eller inte, för att se andras reaktion. Jag visste inte hur jag skulle reagera eller vara, vad var rätt och vad var fel? Hur skulle jag känna, tänka och tycka? Om jag tänkte fel skulle de skratta, tycka illa om mig? Jag var livrädd för att bli lämnad för jag var fel. Jag var fel, det var jag det hade jag hört som så många gånger förr. Jag kanske inte hade de bästa skämten eller skrattade av rätt anledning, det bara blev så. Som barn blev jag uppfostrad att gråta inte var okej, blev utskälld en gång när jag ramlat ner från trapporna. Jag vände smärta till osynlig sorg, till den glada lyckliga? Skrattade åt allt och ingenting men det var sällan det var äkta, även ett sätt att dölja mitt mående. Dölja min hemlighet, dölja all smärta och sorg som fanns där innanför muren som har byggts upp. Muren som inte tillåter sig att visa sårbarhet, smärta, sorg.

Vi äger själva rätten till våra känslor även om vi sällan tillåter oss att känna dem, vissa vill vi tränga bort för alltid även om de kommer åter. Och när vi känner oss hotade eller att någon kommer för nära vårt privata kan vi använda våra försvarmekanismer som skyddar oss. Att skratta är en sådan, visa motsatt till de vi egentligen känner. Det var inte förrän jag hade landat i mig själv jag kunde inse varför jag skrattade åt sånt som gjorde ont. Skrattade för jag kände mig hotad, ville inte släppa någon innanför muren. Skammen och lögnerna blev bara fler och det fick mig nästan att tro på dem. Extremt viktigt att ha våra försvar samtidigt som vi behöver ta itur med våra egentliga känslor, för det är bara vi som blir drabbade när de kommer tillbaka. Att skjuta bort känslor löser inte problem utan gör dem fler, nästa gång de kommer tillbaka är bakslaget steget värre.

Mitt leende är äkta idag!!

Du är det bästa som har hänt mig, min ängel!

Det finns en person som jag älskar mest av allt i världen, en person som har stöttat mig i alla lägen. Funnits till hands och lyssnat när jag har legat på marken med blödande sår, ställt upp och vittnat i rättegång. Någon som har gett mig kärlek och fått mig att känna mig viktig när allt har varit tungt, eller hållt mig hand när andra gått sin väg. Det är verkligen en gåva att ha just dig i mitt liv, du är min beskyddare, min ängel, mitt allt. Utan dig skulle jag aldrig kunna andas eller leva för du är mina andetag. Du är den som aldrig skulle svika mig eller ens försöka såra. Alltid när jag behöver dig så finns du där, precis som jag för dig. Du är min tvillingsjäl, som en syster.

Om något skulle hända dig skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv eller ens kunna leva, du gör mig så lycklig. Bara att veta att du finns hos mig är lycka, du ger mig allt och är det bästa som någonsin har hänt mig! Vi har känt varann i 16år nu och längre blir det om jag får bestämma, du har inget val. Äkta vänskap dör aldrig. Vi gör allt tillsammans och du vet det mesta om mig och jag om dig, du betyder mer än någon annan. Tillsammans ska vi ta oss dit vi vill!!!

Jag älskar dig så sjukt mycket, du fyller hela mina dagar med glädje och gör mig så grymt lycklig. Hur skulle jag någonsin klara en dag utan dig? Du är min dag så utan dig blir det inga dagar, så lämna mig aldrig. Lycka är allt med dig, du och jag förevigt!! LOVEYOU!!!!!!!

----------------------PHIBI HANSEN-------------------------------------------------------

Döden plågar mitt liv

Den 2 augusti slets hela mitt liv itu, precis allting rasade sönder och jag trodde jag skulle förblöda. Ditt hjärta hade slagit sina sista slag och du hade somnat in förevigt. Du andades inte mer, livet för dig var över nu. Du var den enda som höll mig i liv, du fick mig att orka trots du inte kunde se smärtan. Du fanns alltid där när allt var piss och du gav mig glass. Du hade verkligen ett hjärta av guld och jag skulle göra allt för att få dig tillbaka. Men jag ska inte ge upp, jag ska leva för dig! Bevisa att det går att överleva, göra något av mitt liv och hjälpa andra. Jag ska göra dig stolt!

Jag vet hur det är att förlora någon nära, hur jävla ont det gör. Hur smärtan fräter inombords och hur gärna man vill lämna denna jord. När du dog stod jag ensam kvar utan svar, du lämnade mig och hela livet brast. Mina tårar som sedan länge slutat rinna då mina föräldrar skadat mig därinne, flödade sönder. Bröt ihop helt. Tårarna ville inte ta slut, jag ville inte förstå, jag vill bara gömma mig i din famn. Du var som en mamma för mig, du betydde mer än mina självaste föräldrar och jag älskade dig så djupt. Jag vet innebörden av att förlora en förälder även om en farmor inte är samma sak, för mig är det. Saknaden är lika stor, smärtan plågar hela mig och allting kretsar kring dig.

Det som gör ondast är att jag aldrig mer kommer få se dig, krama dig, höra dina tröstande ord, sitta i din famn, i din närhet, känna tryggheten, att aldrig ens få säga att jag älskar dig. Att du helt enkelt är borta förevigt men kvar i mitt inre, i mina tankar varenda dag. Jag vet jag måste gå vidare o leva och det har jag gjort samtidigt som saknaden av dig är som tortyren i en storm. Jag skulle vilja berätta allt nu, allt som hänt som varit hemlig inombords! Hur mycket smärta han har planterat inom mig, hur han förstörde mitt liv, eller familjens alla svek o slag.

Jag är trött på att vara stark ensam utan dina änglavingar som borde ha varit här hos mig, sett mig och funnits där. Älskar dig så obeskrivligt mycket, varför kan du inte bara komma tillbaks! Snälla torka alla tårar, snälla snälla! Du betydde allt och jag glömmer dig aldrig! Du är fortfarande viktig!!! <3

Inte pessimistisk utan ärlig- det blir aldrig bra, lita på mig!

"Du är så himla stark gumman, det blir snart bra ska du se." Men om jag inte orkar vänta längre, om hoppet inte längre finns kvar. Jag är så himla trött på att höra att det kommer ordna sig och bli bra, för det blir det aldrig. Nu är jag inte pessimistisk utan mer ärlig för jag vet ju sanningen innest inne. Jag vet bäst, vad som kommer ske och inte utan att vara synsk. Min uppväxt kommer jag aldrig få tillbaka, min mamma kommer aldrig bli frisk eller som andra mammor ( även om hon blir bättre och någorlunda funktionell), att pappa alltid kommer vara speciell, ha sitt konstiga sätt och inte veta vad föräldraskap innebär, att sorgen efter farmor (extramamma) alltid kommer finnas kvar, att min lillasyster är i fel familjehem, att ingen tog det på allvar förrän brottet, att psykandet och slagen alltid kommer bestå, hur fan du kunde skada mig så.

Ibland önskar jag folk hade tagit mig på allvar från början, redan på dagis när allt startade och polisen o sjukhuset o barnhemmet. Men allt var precis som vanligt, innanför porten var vi som vem som helst. En helt vanlig familj, första misstaget. Men trots nedslag och polisanmälningar så ingen förändring, ingen reaktion, ingenting alls. Och vart fanns alla människor när man behövde dem som mest? Vem fanns för mig när jag behövde stöd, vem torkade mina tårar som slutat rinna då ni skadat mig för hårt? Vem? Mina farföräldrar var de enda jag någonsin hade + bästa vännen Phibi såklart!! Även om vi aldrig riktigt pratade om det!! Mamma är en idiot och dum i huvudet, det var allt som sades. Men den andra halvan var som bortblåst, det var hennes son och sånt pratade man inte om. Jag vågade aldrig prata om det, jag var alldeles för rädd. Ville inte såra.

En slutsats jag kan dra, det krävs ett brott för att socialen eller någon ska reagera och då står man där i chocktillstånd.."Vad hände där?" Även om det många gånger gör ont så verkar ingen vilja reagera, alla sluter ögonen och försvinner..så står man ensam med sina blödande sår som skaver.

Jag är en överlevare - ett maskrosbarn - en krigare!!

Smärtan tar ditt liv, våga skrika

Det var inte förrän jag själv stod där vid stupet och kollade ner, såg bortom den helvetes värld vi lever i. När jag inte längre stod ut, när mina ord inte hördes högt nog, när skriken i texterna dog. Att ständigt vara den som ingen brydde sig om, den som bara fanns för att finnas, helt utan mening. Jag var ensam, tystad i mörkret av skammens alla delar. Hatet och skammen som fanns där utan att jag riktigt visste varför många gånger. Fasaden dödade långsamt mitt inre efter alla saker som slutade i katastrof. Själen hade splittrat sig i tusen delar och var totalt kaos därinne, ångesten var bästisen. Jag hade packat hela min uppväxt i den där ryggsäcken, alla händelser och minnen jag vägrat dela med någon, tillslut spack den. Allt var fuckup.

Det tog tid men tillsist vågade jag prata, vågade öppna mig och berätta om smärtan som fanns inuti. Visa alla plågsamma skrik på pappret, alla texter i smärta, hjärtats glöd som slocknat. Hoppet som hade lämnat mig och tron på förändring som så många gånger svikit och övergivit min kropp en sista gång.

Att våga prata om sina upplevelser är sjukt viktigt, prata med någon som man litar på och har stöd ifrån. Man ska välja sina vänner med omsorg och vad man berättar för vem, haft så många falska som jag trodde var äkta. Ännu mera svek. Att våga öppna sig är sjukt svårt men med tiden går det! Att prata eller skrika ur sig smärtan genom texter eller ord är något vi måste för att må bra, annars dör vi sakta inombords. Vi delar våran smärta även om du inte känner trycket som bränner mot mitt bröst, hjärtat som slår sönder inombords eller hur klumpen i halsen kväver mig. Ibland måste vi ta till oss modet, sträcka på oss och be om hjälp för det är bara jag som går miste. Ber jag inte om hjälp fåår jag ingen och ingen kan någonsin veta om min situation om den inte blir sedd, ellerhur? Att lätta trycket och bara få prata ut och hoppas att någon förstår mig. Att våga är att chansa att bli nekad o missförstådd samtidigt som det är en chans att bli sedd och tagen på allvar.

Det tog många år innan jag kunde prata öppet om min uppväxt, innan jag insåg att jag har rätt att må bra och leva. Att mitt liv inte behöver begränsas av min familj eller att jag inte behöver prestera för att duga. Många år innan jag kunde börja tycka om mig själv igen efter familjens psykande. Idag pratar jag öppet om min uppväxt och snart ska jag ut och föreläsa på skolor om mitt liv! Intresserad av föreläsning, hör av dig!?

Det går att överleva alla nedslag, right? Det gjorde jag och tusentals andra maskrosbarn, kämpa med mig? Vi klarar allt tillsammans! Mig kan man alltid prata med!

Varför skulle just du dö, mamma?

Bakom varje framgång döljer sig ett nedslag, varför är det alltid så? Varför kan det aldrig någonsin bli bra på riktigt? Det sägs att man måste kämpa för det man vill, men när det inte räcker till? När blixten ändå slår ner och förstör våra liv, hur ska man orka kämpa då? Kämpa förgäves mot strömmen som aldrig ger med sig.

Jag känner en superstark person med ett hjärta av guld, som verkligen är hur underbar som helst. Någon som alltid finns där för andra samtidigt som hon kämpar för sig själv, sin tillvaro och sin familj. Alltid när hon når toppen av sin framgång drar någonting ner henne på botten igen, ett hinder, ett nedslag, ett slag i magen. Hela hennes tillvaro pendlar precis som balder på Liseberg, hela tiden upp och ner, men den slutar aldrig. Flickan är 17 år.

"Jag trodde att allt skulle bli bra nu, trodde att lyckan skulle hålla ett tag, att nu var allt påväg att lösa sig. Där trodde jag fel som så många gånger förr, det blev ännu ett nedslag och så stod hon på ruta 1 igen. >Fan<. Hon har världens bästa pojkvän och precis fått en lillasyster söt som socker, skolan går stressigt men bra. Hon reser mycket och har precis firat sin födelsedag utomlands, hur grymt är inte det kan man tänka sig? Hennes mamma försöker sluta dricka och har varit nykter ett ganska bra tag, hon är lycklig. Allt verkar vara ganska bra men så händer det ofattbara, något som kom och påverka hela hennes liv, hela världen bara rasar samman, hon går under. Hennes underbara mamma somnar in, slutar andas förevigt och försvinner ifrån oss. Hon förlorar sin mamma. "

(mina tankar ur flickans berättelse).

Det gör riktigt ont att skriva för jag vet precis hur jävla ont det gör, hur smärtan trycker på och tårarna som inte vill sluta rinna. Hur tankarna forsar runt, hur obeskrivligt och overkligt det känns, allt slutar existera och hur man börjar ljuga för sig själv.

Den här flickan är en av mina närmsta vänner trots att vi aldrig träffats i verkligheten, person jag inte skulle klara mig utan. Någon som finns där lika mycket för mig som jag för henne, en sann vän. Trots att en supertuff tid väntar kommer jag att finnas där, lyssna och trösta dig. Viktigast av allt jag lämnar dig aldrig, vi ska ta oss igenom tillsammans, ta min hand en gång och jag släpper den aldrig. Jag ska hjälpa dig upp, göra dig stark och stötta dig igenom allt. Glöm aldrig att du är helt enastående och sjukt underbar, den bästa som finns. Som en syster på avstånd, en familjemedlem, en vän för livet.

Jag tycker att vi alla ska visa lite omtankar och tända ett ljus för dig och din mamma! Visa att vi bryr oss och stödja dig på bästa sätt. Krama dig när vi kan och låta dina tårar rinna, låta oss torka dem och bara finnas. Låta dig veta att du är viktigast och älskad, att du ALLTID finns i våra tankar.

• JAG ÄLSKAR DIG!!!



• JAG INTE KAN LEVA UTAN DIG!



• DU ALLTID KOMMER FÖRBLI EN DEL I MITT LIV!

TILLSAMMANS BLIR VI TILL ÄLSKLING! JAG KOMMER FINNAS FÖR DIG TILLS MITT HJÄRTA SLUTAR SLÅ OM TUSEN ÅR! JAG BRYR MIG ALLTID, DU VET ATT JAG ÄLSKAR DIG!!!!

Jag ville dö, sluta existera

Jag vet inte hur många gånger jag har blivit nersparkad till markens hårda betonggolv, blivit liggande med blödande sår inombords. Känt mig värdelös och slutat tro på livets lycka som aldrig blivit till verklighet. Att ständigt känna ångesten och oron bulta så hårt inom mig, att aldrig känna minsta trygghet eller att kunna sova en hel natt. Det är så himla svårt att ta sig upp ur skiten när ingen sträcker ut sin hand och hjälper mig. Eller att ingen hör när jag plågsamt skriker på hjälp, alla sluter bara sina öron och vägrar lyssna.

Trots att jag länge försökte stå upp och vara stark föll jag till marken gång på gång utan att någon såg. Ensam försökte jag resa mig men föll direkt till botten, djupare för varje gång. Ångesten hade blivit min bästa vän och vi lekte dagligen ihop. Det är inte heller så lätt att vara stark när jag dagligen blir påmind om hur dålig jag är. Eller att höra att världen vore så mycket bättre om du inte hade funnits, även om formuleringen var annorlunda så är innebörden likadan. Att hur hårt man än kämpar så är det heller inte bra nog, du är inte bra nog, du är bara tjock och ett rent misstag. Det ger mig ju inte en anledning att kämpa utan snarare en att sluta, för jag duger ju inte. Jag orkade inte kämpa emot glöden och alla nedslag som dragit mig tillräckligt långt för att dö. Jag är ett barn och jag vill dö, det är inte rätt. Min familj fått mig att vilja dö, avsluta livet och aldrig mer finnas. Det är tufft att vara barn i en familj där man inte är välkommen eller önskad, där allt man gör bara är fel. Där jag är fel.

Även om jag många gånger ville dö, fly ifrån detta livet så gav jag aldrig upp för egentligen ville jag ju inte dö. Allt jag ville var att slippa leva på en plats där ingen bryr sig eller där man bara fick skit för allt. Jag kämpade mot vindens alla nedslag och tog mig igenom alla smällar trots att vägen har varit fruktansvärt lång. Jag klarade det, jag är stolt! Skulle jag låta mig dö, skulle allt gå förlorat, allt som jag åstadkommit vara förgäves. Allt skulle förr eller senare bara glömmas bort och folk skulle gå vidare utan mig. Jag har kommit för långt för att ge upp, jag har tagit mig igenom det svåraste och snart är jag fri. Kampen om friheten, att komma från helvetet har lyckats efter en lång och hård väg. Jag är den enda som kan styra över mitt liv och nu när jag inte längre behöver stå inför dessa grymma omständigheter kan jag börja leva. Du tog min barndom och gav mig allt ett barn aldrig vill ha, allt jag inte var värd. Men visst en erfarenhet för livet och tacksam, samtidigt som jag skulle kunna klara mig utan den.

Allt jag förutsätter mig kommer att lyckas från och med nu, det vet jag det är sant! Jag tror på mig själv och har alla förutsättningar i världen. Jag älskar mitt liv och tänker inte sörja över det förflutna.

Ditt missbruk kväver mig

"Jag släpar benen när jag går hem från skolan med ett hav känslor som gungar i magen, tusen tankar som svävar runt i huvudet. Ju närmre dörren jag kommer desto mer börjar hjärtat slå, klumpen i halsen håller på att kväva mig. Jag kan inte andas, trycket över bröstet blir allt starkare och hjärtat slår som om det vore de sista. När jag går in i lägenheten och får se min pappa sitta där i fåtöljen igen med flaskan i handen, blir jag alldeles blek inuti. Hela kroppen fylls med hat och besvikelse, varenda del känns som förlamad. Smiter in på mitt rum i hopp om att få vara ifred för en stund, men kort efter står han där bankar och hotar att slå in dörren."

Hur mycket jag än vill kan jag inte göra min pappa frisk, alkoholism är en sjukdom. Något som jag med tiden har accepterat. Men att leva tillsammans med en person som missbrukar skapar väldigt mycket ångest och framförallt skam. Ofta får man ta mycket ansvar både i hushållet och oroar dagligen sig över sin förälder, speciellt om den är deprimerad också. Min pappa är svårt deprimerad, har panikångest och är alkoholist, vilket gör det väldigt svårt att vara just barn. Jag har rättigheter som säger att jag har rätt till en trygg tillvaro och få vara barn utan ansvar för min förälder. Jag har rätt att må bra trots andra mår dåligt.

Saker som kan vara bra att veta:

• Det är inte mitt fel att min förälder missbrukar.


• Jag kan inte göra min pappa frisk.


• Det är inte min pappas avsikt att skada mig.


• Jag har rätt att må bra trots att min pappa dricker.


• Jag har rätt till en drogfri uppväxt.


• Jag har rätt att be om hjälp även om ingen tar det på allvar.


• Det är tillåtet att prata om missbruket trots att skammen är stor.


• Jag har rätt att känna mig trygg och älskad även om detta inte efterlevs.

Tänk att vara 14 och inte vilja leva

År 2007 höll mitt liv på att nå sitt slut, då hade alla nedslag brutit ner mig till lägsta plan. Livslusten hade försvunnit och hittade ingen mening att fortsätta kriga när det aldrig blev bra, hur hårt jag än slet. Jag kämpade ensam emot glöden som höll på att slockna, endast 14år gammal. Men att leva i en kaosartad värld och ständigt känna oron och ångesten strypa en inifrån tar på krafterna. "Varför kan inte allt bara bli som vanligt igen? Jag orkar inte mer nu, du bara sitter där på golvet med flaskan i handen och skriker på mig. Snälla pappa sluta dricka och hjälp mig att leva, jag har också ont. Vi klarar det tillsammans om du bara släpper in mig, du måste bara se mig. Jag orkade inte gå till skolan idag och inte igår men imorgon ska jag försöka en stund i alla fall. Det är så jävla svårt med så mycket ångest som skaver inom mig och all oro som kretsar kring dig och mamma. Sen allt annat som är fuckup, jag orkar fan inte! " Det är så himla svårt att ensam kriga sig genom dagen utan stöd, eller när ingen vuxen lyssnar när man skriker på hjälp. När man är i den situationen blir man tillslut så livsdöd att värdelösheten och frustrationen vinner, tillslut orkar man inte längre. Då är självmord en sista utväg tror man men det är fel för man vill ju inte dö? Det är ett skrik på hjälp, en vädjan om förändring. Såklart att jag ville leva men inte i den värld jag befann mig, ville bara stänga ögonen en sista gång och vakna upp från mardrömmen. Självmord är aldrig en lösning, det är bara du som förlorar om du ger upp. Det är dina drömmar som krossas och du som går under, ditt liv som försvinner. Ska du verklingen låta din uppväxt döda dig? Knappast! Jag överlevde, våga kämpa med mig? Tillsammans klarar vi allt! Ta min hand så hjälper jag dig!

"Varför just jag?"

"Varför just jag?" Den frågan har jag ställt mig många gånger utan att att hitta svar. Varför ska just jag ha det såhär, varför måste pappa dricka eller varför skulle mamma bli sjuk? Varför skulle jag bli slagen, eller psykad så hårt? Varför fanns ingen till hands när jag låg med blödande sår inom mig? Sår som med tiden hade uppstått av allt kaos omkring, ett trasigt inre, en trasig själ, ett trasigt jag. Men trots allt har det blivit människa av mig med, ellerhur? Även om jag inte haft någon som funnits där som jag mest av allt hade behövt klarade jag mig otroligt nog.

Har ofta fått höra att det är ett under att jag lever och det är så sant! Jag hade tröttnat på vindens alla nedslag och blixten som aldrig gav med sig, när det aldrig blev bra. Men jag är en fighter..jag gav aldrig upp även om jag många gånger ville, när hoppet hade övergivit min kropp. Min lillasyser på idag 5år fick mig att kämpa, jag var fast besluten över att inte svika henne. Hon blev min livsglöd tills jag var stark nog att leva för mig själv. Hon var det enda jag hade som spelade roll, det enda viktiga i mitt liv.

Men det smärtsamma, jobbiga helvetet jag levde i under många år gjorde mig bara starkare! Jag är ett maskrosbarn just för att kunna hjälpa andra i samma situation, jag är ett stolt sådant. Att vara maskrosbarn har många fördelar men samtidigt många smärtsamma nackdelar. Jag tänker inte sluta hjälpa ungdomar förrän mitt hjärta slutar slå. Så svaret på frågan är enkelt det kan jag se först nu..just för att kunna vara ett bra stöd och hjälpa andra!!

Sara Dahlqvist -världens bästa person! -Tack maskrosbarn!

År 2010 träffade jag en av mina idag närmsta vänner, som jag vill tacka Maskrosbarn för. Jag mötte för första gången på länge en sann vän, någon som var äkta. Någon som stannade kvar när blixten slog ner och fanns där och lyssnade. Någon som förstod. Sara du är den bästa som finns!! Du anar inte hur glad jag är över att ha dig i mitt liv. Du är verkligen en änglasjäl fylld av käärlek och vänskap. Så fin och omtänksam i alla lägen samtidigt som det kan vara fuckup kring dig!! Ändå ställer du upp och lyssnar, försöker förstå. Det är verkligen en gåva att ha en person som du i mitt liv, du ger mig så himla mycket!! Glädjespridaren nr 1, du gör mig så himla lycklig!! Tillsammans klarar vi allt för vi är bäst inte sant? Precis som jag alltid ställer upp på dig och gör allt jag kan för att finnas till!! Jag bryr mig mer än allt om dig och vet att du kommer gå hur långt som helst. Du behöver inte tveka för så länge vi håller ett stadigt grepp om varandras händer kommer vi att gå långt och lyckas med allt!! DU är en av det bästa sakerna som någonsin hänt mig!! DU kommer förevigt att vara en viktig del av mig och mitt liv så länge du tillåter. Du är otroligt viktig för mig och ett liv utan dig är inget liv. Jag tänker aldrig lämna dig!! Älskar dig extremt mycket lillasyster!! Saknar sönder dig mitt älskade hjärta!!!

Träning är mitt liv!

Har kommit in i en period där träningen är mitt liv, tränar verkligen sönder mig själv. Har fått för mig att cykla till skolan 2,5 mil, blir 17 mil i veckan och dessutom träna 5 pass. Och när jag väl bestämmer mig så blir det så, precis som idag. Dels så skulle jag typ dö om jag ska kvävas på en spårvagn nu när sommarn är påväg. Personligen tycker jag det är superskönt att träna och väldigt bra motion samtidigt som man får massa energi.

Jag tränar för att må bra, för jag vill vara i form, för att kunna tycka om mig själv. Känner mig så onyttig när jag inte kan träna, då alla förkylningar förstör mina dagar. Nästan så man får panik då.

Jag älskar mig själv, men ännu mer när jag får möjlighet att träna för då känner jag mig bäst!

Taggad inför lovet

Nu är det ett bra tag sedan jag bloggade här men haft fullt upp!!!

Imorgon är sista dagen innan påsklovet vilket känns kanonbra, är sjukt taggad inför lovet. Har blivit så mycket som jag vill göra om ändå budgeten hade velat samma sak. Jag vill att Saris kommer ner till Götet så jag kan lära henne ett och annat!! Du anar inte hur mycket som väntar dig när du väl kommer, sen vill jag till Stockholm o Danmark med:)

Medicinredovisning om MS sjukdomen, kan väl bara säga att jag inte är helt förberedd men ska göra mitt bästa.

Skapad för att hjälpa andra

Jag har kommit till en punkt i livet där alla mina målsättningar och drömmar ifrågasätts, vad jag egentligen vill med mitt liv? Vad brinner jag för? Hur vill jag ha mitt liv? Vad är det jag strävar efter och vad drömmer jag om? Precis som alla människor varesig det är unga eller gamla ändrar vi oss och skapar nya mål. Det som var aktuellt igår kanske inte alls är att tänka på idag. Att skaffa barn har alltid varit min enda målsättning här i livet men nu efter en resa till Stockholm, har jag insett att det är så mycket mer. Jag vet inte ens om jag vill ha egna barn längre och inte på bra länge. Jag vill leva först, ta hand om mig själv, utbilda mig och skapa eget. Ta hand och stödja unga som far illa och hjälpa dem på bästa sätt. Kanske resa lite eller jobba?

Jag har insett det först nu att jag skapades för att just kunna hjälpa andra i samma situation eller som upplever jobbiga saker. Kanske är det därför jag blev maskrosbarn eller gått i genom alla hemskheter som drabbat mig. Jag är glad för att jag gjort det även om det har varit fruktansvärt smärtsamt många gånger. Jag ser livet som en erfarenhet, alla minnen och händelser!!

Så länge jag tror på mig själv vet jag att jag kommer att lyckas med allt jag förutsätter mig, det jag inte lyckas med nu tar jag senare. Allt har sin tid och jag tror att bara man tror på sig själv och har folk runt om sig med ett hjärta klarar man allt. Genom att stiga ur sängen utan några som helst krav och ta dagen som den kommer, kommer man långt här i livet. Imorgon är en ny dag, nya utmaningar, nya möjligheter.

SLuta aldrig drömma, din framtid ligger i dina händer. Gör drömmarna till verklighet genom att bara tro på dem och kämpa för det du vill!!! Misslyckas du, fortsätt kämpa tills dagen du lyckas.

Vilken dag!

Den här dagen har varit lite för lång men givande såklart!! Jag älskar att jobba speciellt på demensboendet jag är på, hur goa boenden och personal. Lärt mig lite om VILS (vård i livets slut) och blev riven av en tant. Demens är en sjukdom precis som bipolär (manodepressiv) som min mamma är. Inte för att min mamma är dement, inte någonstans. Det är 2 väldigt allvarliga sjukdomar som påverkar kroppen och hjärnan. Och bara för att man har en sjukdom ger inte det personen mindre värde, absolut inte!! Vi är alla människor och har rätt att älskas precis som vi är, vi får anpassa oss och ge personen den bästa omsorgen vi kan.

En tant kom fram och sa: " Jag ville bara säga att du passar verkligen som dethär och är en helt underbar vårdare och person. Är så tacksam!" Hon gav mig en puss på kinden, kan man bli sötare?

Föreläsning? Stödgrupp? Prata? Hör av dig?

Snart är det dags att åka runt och föreläsa på olika skolor inför stödgruppen som startar till hösten. Det ska bli riktigt spännande och lärorikt. För er som inte vet startar jag en stödgrupp för unga som växter upp med en förälder som missbrukar eller är psykisk sjuk. Jag har själv växt upp med både psykisk sjukdom och alkoholism i min familj, så jag vet vad du går igenom. Jag vet hur mycket det gör att träffa andra som är i samma situation, att inse att man inte är ensam. Jag vill sprida kunskap och stärka er som är maskrosbarn och visa vilka vägar det finns att gå, hur man kan överleva.

Skulle du vilja att jag kom till din skola och föreläste om mitt liv, där jag berättar min historia? Berättar om vägen till idag och hur jag har överlevt som maskrosbarn? Från att vara vid en punkt i livet då man bara vill sluta ögonen en sista gång till att stå och föreläsa om hur mitt liv har sett ut? Jag brinner för att hjälpa andra och pratar öppet om mina erfarenheter och delar det som ingen annan vågar. Det som folk är så rädda för men som faktiskt sker.

Maila mig om du är intresserad av att gå i stödgruppen eller vill ha mer information? Kanske vill du att jag kommer till din skola eller fritidsaktivitet? Eller bara behöver ha någon att ventilera, dela dina upplevelser med? Någon som verkligen förstår?

ivory-maya1@hotmail.com

Jag är bäst så är det bara!!!

Idag har min lärare varit och besökt mig på praktiken för att se hur jag sköter mig. Hur skulle Maya inte kunna sköta sig? Det blev ett bra möte med bara massa beröm och goda åsikter såklart, vad skulle det annars vara? En av personalen som sagt hejdå till oss kom tillbaks, för att säga hur himla fantastisk jag är. Hur bra betyg är inte det? Dom säger att jag har sån underbar personlighet som inger trygghet och är en lugn person. Att jag skapar lugn och de boende trivs i mitt umgänge, att jag gärna inte smiter undan sysslor utan ser vad som behöver göras. Så självgående och grym för min ålder, så empatisk med ett hjärta av guld.

Jag kan inget annat än att hålla med för jag vet ju att det är sant!! Jag är så himla bäst men du är minst lika bra som jag! Kanske inte på det som jag men på andra saker, det är viktigt att känna. Jag är viktigaast i mitt liv, precis som du i ditt. Tro på dig själv, dina drömmar och din framtid för jag vet att du kommer lyckas lika bra som jag!! Om du bara tror och kämpar för det så kommer du en dag att lyckas, kanske inte på samma plan som jag men med annat.

"Jag älskar mig själv, jag älskar mitt liv, jag älskar min framtid!!"

"Jag duger som jag är!!"

Först nu som 17-18åring har jag insett att jag behöver inte leva upp till någon annans förväntningar, huvudsaken är att jag mår bra. Jag behöver inte försöka vara någon jag inte är för det gör bara mig själv illa, jag duger som jag är. Skulle någon inte uppskatta mig för den jag är, är det inte mitt problem utan personens. Allt jag behöver för att leva och må bra är mig själv, mina vänner och en familj som älskar mig för den jag är. -Det är allt!!

Jag behöver inte heller maskrosbarn för att leva, jag klarar mig själv. Jag är ett maskrosbarn men det är ingen annan än jag som kämpar mot vindens alla slag. Maskrosbarn är en organisation som jag ser upp till och personerna är helt grymt underbara men jag klarar mig alltid ändå. Förut trodde jag att jag det var dem som fick mig att orka men det är jag som krigar inte dom. Dom är 50 mil bort så de kan ju inte direkt göra något. För mig är det guld värt att de finns och bryr sig men det är lite för långt bort!! Men jag är väldigt stolt och tacksam över att ha dem i mitt liv!! Skulle känna fruktansvärt tomt och tungt om jag inte haft dem, men jag skulle fortfarande kunna leva. Det är sanningen.




"Jag älskar mitt liv!! Jag älskar mig själv, mina vänner, maskrosbarn!!"

"Jag ville ju bara att du skulle älska mig!!"

"Jag ville ju bara att du skulle älska mig!" Under hela min uppväxt har jag strävat efter att du skulle älska mig eller i allafall acceptera mig. Vet inte hur många uppoffringar jag gjort för att du skulle tycka om mig, men det var aldrig bra nog. Vad jag än hade gjort, om jag hade sytt världens finaste babyplagg eller fått MVG så var det inte bra nog. Min bror gjorde alltid allting bättre trots att jag vet att han inte skulle klara allt jag kan. Han skulle liksom aldrig kunna tävla inom ridsporten eller åka på maskrosbarnsläger osv. Visst mycket han kanske är bättre på men jag har rätt att bli älskad för den jag är trots mina brister.

Man kallar inte sitt eget barn för misstag inför ens kompis, eller frågar vem man är efter en spritfylld kväll (igen), slår sitt barn, hånar för ens utseende, eller bankar på dörren klockan 03.00 på natten när man ska upp till skolan?

Om jag ska vara ärlig har jag aldrig hört min pappa säga att han älskar mig, eller ens tycker om mig. "DU är en idiot, fram med spriten för helvete, annars jävlar!! Du är sjuk, helt jävla pantad i huvudet! Precis som din mamma, helt jävla blåst!!" Hur kul är det att höra liksom, sen när han frågar vad han har gjort.." Kan du inte hålla dig soppas nykter att du vet vad du gör? Man kan inte förlåta hur många gånger som helst."

Jag hatar inte min pappa men jag älskar honom inte heller, det han har utsatt mig för har jag accepterat. Även om jag mycket väl vet att alkoholism är en sjukdom kan inte det förklara allt annat han har gjort då han inte var alkis. Menar bara för man har en bakomliggande sjukdom kan inte det ersätta allt, eller skyllas bort. Jag vet att jag kanske inte kommer få någon förklaring till varför det har blivit som det har men jag vet iallafall vem jag är. Vilka vägar jag har valt att gå och kommer fortsätta vandra på. Vilka mål/drömmar jag strävar efter och vilka vägar jag inte väljer att gå. Jag har rätt att må bra trots att mina föräldrar mår väldigt dåligt, jag har rätt att ha kul och leva livet utan att ta ansvar för era handlingar. Eftersom jag aldrig har fått känna kärlek eller uppskattning hemifrån har jag aldrig kunnat leva för mig själv, för jag har aldrig varit bra. Vad jag menar är att jag alltid försökt vara som andra vill för att de skulle tycka om mig. Alltid levt upp till andras förväntningar och gjort saker som gjort ont.

Jag valde rätt väg!! Jag valde att leva trots att jag egentligen inte orkade

”Man hittar någon att leva för tills man är stark nog att leva för sig själv!!”
När jag hade tappat livsglöden helt 2007, då allt bara var ett rent helvete, när solen hade slutat lysa upp mina dagar och blixten alltid slog ner. När jag inte längre ville eller orkade leva, när jag bara ville sluta mina ögon en sista gång, aldrig mer behöva se morgondagen gry. Eller det är väl klart att jag ville leva men inte det liv jag levde då, jag ville bara vara som alla andra. Ha samma förutsättningar, samma familjeförhållanden även om ingen är perfekt. Min syster blev min livsglöd, det som fick mig att orka stiga upp varje morgon, fick mig att ta modet och gå hem varje kväll till det jag kallar ”helvetet”. Hade jag inte haft henne, hur skulle det då ha sett ut, hade jag levt idag? Men nu är jag stark nog att leva för mig själv även om det många gånger gör väldigt ont. Hon är ljuset i mitt liv även om jag lever för mig själv och inte för att hon finns. Jag ser livet som en erfarenhet. Imorgon är en ny dag!! – Nya utmaningar, - nya möjligheter.

Mitt liv fick helt ny mening igen och jag vet inte ens om jag borde förklara? Under början av 2010 ifrågasatte jag mig själv, varför lever jag? Sökte mening med mitt liv och såg ingen mening alls och kände mig bara allmänt trött och livsdöd. Men det handlar mycket om vad jag utsattes för av en person, sådant som sätter sjukt djupa spår. Sen under årets gång hittar jag mer och mer tillbaka till mig själv, inser mina drömmar och målsättningar och mening. Jag trodde livet gick ut på att skapa sig en trygg tillvaro, skapa familj och en framtid men det är så mycket mer. Jag vet inte ens om jag vill ha barn just nu och folk som lyssnar på det tror jag har blivit knäpp, för det har varit min enda målsättning här i livet.

Jag har insett först nu att jag har en alldeles speciell plats här i världen, jag skapades för att just hjälpa andra. Och anledningen till att jag utsatts för precis allt man kan är för att just kunna finnas där och stödja. Visserligen har jag inte blivit mördad än men vem vet, en dag kanske? Det är en gåva och det förtroendet folk ger mig är mäktigt.

"Jag valde rätt väg!!"

Du vill inte längre andas

Jag hörde varenda ord du sa,
orden ekade i takt med mina andetag.
Du skrek att det var över nu,
att gnistan den har runnit ut.
Dags för dig att sluta vandra,
du vill inte längre andas.
Snälla fina lilla du,
släpp inte taget om mig nu.
Jag vet att allt är tufft min vän,
men allt kommer ordna sig igen.
Du är det finaste jag har min skatt,
ta min hand så klarar vi allt!!
Jag lovar att alltid stanna kvar,
men slut inte dina ögon förevigt, kära barn.


Dikten är skriven av lilla mig, till en vän som precis tagit överdos igen!!!

Det är kaos, vad förväntar du dig?

Det är kaos, vad förväntar du dig? Men det finns ju inga problem ellerhur? Om det ändå vore så väl hade jag inte tillbringat ännu en sömnlös natt och skrivit detta?

Det som hade varit som en dans på rosor, jag levde i paradiset trodde jag. Man ska aldrig ga för stora hopp, när du minst anar det slår blixten ner och allt blir till aska igen. Jag trodde det var över, att jag aldrig någonsin skulle behöva känna känslorna som gör så fruktansvärt ont inom mig. Men det var inte i verkligen jag befann mig, för bakom varje framgång döljer sig ett nedslag.

Förståelsen kan ibland vara något av det svåraste i våra liv, förstå hur fel allt kan bli eller alla snesteg. Men det kommer alltid något gott ur dem. Jag kan fortfarande inte förstå hur folk kan förstöra ens liv så mycket när de utsätter en för situationer som dödar själen inifrån. Nu syftar jag dock inte på mina föräldrar, för de är sjuka det har jag accepterat. Eller när man sätts i en situation där inget slutar bra utan allt blir en stor katastrof istället.

Just nu händer det 1000 grejer på en och samma gång och det känns!! Från både skolan och hemifrån, det finns inget lugn. Ingenstans för mig att andas. Min kropp börjar ta stryk och det påverkar mig på alla sätt. Jag är vid bristningsgränsen, ett stort bakslag och jag faller. Inte på grund av min uppväxt utan av annan skit. Det är bara kaos nu och jag orkar inte skolan för annat skäl min energi. Men det blir bra snart, jag kommer tillbaka snart. Tillbaka till den starka person jag egentligen är!! Ibland måste man bara få må vara, vila upp sig och sedan hitta tillbaka. Skolan är ett stort orosmoment och det lär inte sluta väl på onsdag.

Kan bara säga att ångesten stryper mig för att allt är så kaos, jag är kaos inombords. Skulle nästan vara konstigt annars, att leva i en värld fylld av oro, ängslan, rädsla, maktlöshet och sorg. Att inte veta hur dagen kommer sluta, vilka ord som kommer hota min kropp, vem som tänker svika eller hur jag ska orka? ...för det gör jag inte! Det behöver ske en ändring nu för det här funkar inte. Och det vore 100 gånger lättare om någon kunde öppna sina öron och lyssna!!